Münchenbryggeriet
Beach House
Stockholm, 8/10 – 2018
Publicerad: 9 oktober 2018 av
Nikolas Berndt
Med årets album 7 lyckades Beach House omdefiniera sig själva utan att riktigt släppa taget om det som gjort dem till en av indievärldens största namn i över tio års tid – det drömska, sublima, gränslandet mellan sorgens melankoli och ärlighetens intimitet, där musiken känns som att den är gjord för just dig. Med små beståndsdelar målar de upp breda landskap och drömmar att förlora sig själv i. Baltimore-duons största kritiker har dock oftast riktat sin kritik mot bandets tendens till att alltid låta likadant, där – trots vissa utsvävningar – kärnan alltid har varit densamma. Men 7 utmanade och överraskade både kritikerkåren och duons fans, med ett sound som snarare lät som ett band som bemästrat en konst, inte lika mycket ett logiskt nytt steg i repertoaren som en nytt förhållningssätt till sin egen musik. Även när det lät som samma gamla, goda Beach House upplevdes det mer som ett kreativt självrefererande, ett sätt att utforska det som kommit att bli deras signum.
År 2014 bestämde sig bandet för att inte göra spelningar för mer än 1500 personer för att inte gå miste om den intimitet som är en sådan vital ingrediens i deras musik. Men på Münchenbryggeriet i kväll, trots dess fullsatta lokal, är intimiteten mer eller mindre bortblåst. Folk pratar genom hela spelningen, blickar stirrande lika mycket på mobiler som upp mot scen, vissa andra försöker dansa men inser att det är onödigt. De som står blundande och mer eller mindre stilla är troligen de som njuter mest. Öppningstrion Levitation, Walk in the Park och PPP blir en monoton inledning utan dess like, och några av bandets mest spännande och intressanta låtar som Lazuli och Elegy to the Void lyckas på något märkligt sätt bli sämre och mindre än på skiva. Den förstnämndas dynamiska, överväldigande outro kortas ner live (och är avskalad), den senares diskanta och fulsnygga slingor dränks i en dålig ljudbild (visserligen inte bandets fel).
-
Det andra problemet är att de lever upp till sina värsta kritikers påstående: allt låter faktiskt likadant, och däri gror tristessen. Igen, detta beror delvis på att någonting inte verkar vara helt rätt med ljudet – den dynamik som på skivan bjuder in till omlyssningar blir i stället platt live. Ibland är gitarren överröstande, andra stunder trummorna. Det går så klart att urskilja låtarna, men den eklektiska setlisten som sträcker sig över hela bandets diskografi (där Teen Dream ignoreras nästan helt och hållet), ger upphov till en spelning där det mestadels känns som olika versioner av samma spår. Detta är inte alltid fallet, encore-numret Dive är en publikfriare, vars sångstruktur är olik något annat de gjort, medan Myth och Wishes – klassiker nu – bjuder in till allsång och nostalgi. Men å andra sidan känns ordningen av låtarna bara monoton och rent ut sagt dålig – Beyond Love och Pay No Mind som är båda starka låtar i sig själva blir i rad sätt för bandet att döda tid på utan att direkt bjuda in till något som helst engagemang hos publiken.
Problemet är kanske för stora förhoppningar efter ett sådant starkt album i våras. Det utmanande byttes ut mot att spela säkra, tråkiga kort, och albumets starkare och mer unika låtar som Black Car och L’Inconnue utesluts. Det finns helt enkelt ingen dynamik i setlisten, inget engagemang hos publiken och knappt någon ambition hos bandet att rädda situationen. Det är visserligen bara att luta sig tillbaka och njuta, och anta att bandet gör detsamma – men kan en ändå inte få förvänta sig lite mer än det från ett band som Beach House?
-
