För Beach House-fanet är 2015 ett gyllene år. Depression Cherry, den efterlängtade uppföljaren till nu tre år gamla Bloom, anlände i augusti och vittnade om att duon bromsat när de varit i full fart framåt, tänkt efter och saktat ner. De lämnade sina försök till att låta större och större bakom sig, och gjorde en skiva som på flera sätt var deras svåraste. Drone-aktiga långa toner som melodierna långsamt slingrade sig runt skapade tjocka dimmor som gjorde att de påminde mer än någonsin om shoegazeband som My Bloody Valentine och Slowdive. Det var ett album som slog ännu ett nytt mynt av det minimala utrymme som Beach House har för att fortsätta låta som Beach House.
Thank Your Lucky Stars kommer som en överraskning mindre än två månader senare. Det är ett album som är skrivet efter Depression Cherry, och spelar på andra delar av bandets styrkor. I stället för att lägga fokus på ljudbild är det ett album där låtskrivandet står i centrum, texterna är utförliga snarare än minimalistiska och det är en tydligare mall av vers-refräng-vers som syns. Det här lämnar förstås stora ytor för dem att skapa på och melodierna lyser starkt av en återfunnen leklust, den starkast synliga sedan skivan Devotion i deras uppstartsdagar. Likt det albumet ger Thank Your Lucky Stars intrycket av ett band som kör vidare på alla idéer som kommer till dem, vilket i Beach Houses fall är något positivt. Deras idéer är så pass bra.
Majorette, som inleder skivan, är en självklar Beach House-låt. Upprepandet av den kulminerande raden “watch you spin like that” är ett typexempel på när de når sitt klimax, där de jobbat sig upp för backen med att nöta in melodier och känslor i ett par minuter och sedan bara kanar iväg. Deras ord tar form: de spinner och alla hjul snurrar. All Your Yeahs är i sin tur en låt vars subtilitet gör underverk för textens potential att bli ett ungdomsanthem, något som med en bredare produktion riskerat att bli för mycket för dess eget bästa. “And yeah, we’re a fire in the night” sjunger Victoria Legrand bland många oneliners och sätter fingret på en känsla som de alltid gett. Kalla detta album för ett ärevarv om ni vill.
Det vore inte orimligt, för all denna kulmination som sker när de når klimax i låt efter låt får Beach House till på redan säker mark. Det här är det första albumet där de inte tar några tydliga kliv framåt i fråga om en soundmässig vision, utan använder sig av sina nyckelegenskaper för att ännu en gång göra något de gjort bra under lång tid. På Teen Dream tog de sina viktigaste essenser, förfinade dem och satte sig själva på kartan storskaligt. På Bloom anpassade de sig efter sin nyfunna storhet där de fann sig spela inför tusentals i publiken och la till livetrummor och ett bredare sound. På Depression Cherry smalnade de av och hittade ännu en ny väg framåt. Thank Your Lucky Stars är inte ett nytt kapitel i boken om Beach Houses utveckling, men de använder vad de gör bäst för att låta sina mängder av idéer bara komma fram naturligt. Det leder till en berättelse (låtar som The Traveller och Elegy to the Void är mer berättande än någonting annat bandet gjort på länge), till spontanitet och spelglädje.
Det här är resultatet av ett band som har sin identitet så tydlig att de av rena farten får ur sig ett album fullt av magisk popmusik. För den som hoppades på ett stilbrott, kanske i spåren av Helicopter, I’m Awake som Wayne Coyne fejkade härom veckan, är det inte en fullträff. Men för den som bara älskar Beach House för vad de är, vad de gör och vad de alltid har gjort så är det svårt att se Thank Your Lucky Stars som någonting annat än en välsignelse och musik att värma upp sig från höstkylan med.