Best Kept Secret 2016

Best Kept Secret är en oas, ett vakuum vid en sjö i en skog – en best kept secret. Historien bakom namnet är troligen inte mer komplicerad än så. Man satte ord på en känsla. Vid starten år 2013 var det känslan man eftersträvade, och nu, tre festivaler senare, är det också känslan som faktiskt råder.

Fredag. Det regnar. Vi anländer, efter mycket om och men, till campingen tillsammans med en sisådär 10 000 andra och inackorderar oss i vårt förköpta kartongtält. Ni läste rätt – kartong. Komposterbar, vattentät kartong, helt i linje med Best Kept Secrets miljöfokus och allmänna framåttänk. Det går också att hyra riktiga tält, om man, som vi, inte haft möjlighet att kånka med sig ett eget. På campingområdet kan man köpa god frukost och pommes frites med holländsk majonnäs, det finns duschar i ett nästintill tillräckligt antal, en lekplats, riktiga toaletter. Glödlampor mellan träden; den tio minuter långa promenaden till festivalområdet är vacker, nästan drömsk.

Efter en mycket spartansk lunch – utbudet av vegetarisk ravioli har visat sig vara begränsat i holländska mataffärer – beger vi oss till festivalområdet. Beach House spelar. Det är bra, om än lite väl introvert. Nederländernas bästa kafferosteri, The Village Coffee, säljer våfflor. Och kaffe. Maten är billig, om man gillar koreansk nudelsoppa, chevréwraps och falafel. Det gör man. Sjön ligger blank bredvid största scenen, One, den som Beck om några timmar ska inta och göra till sin; de tre tältscenerna, kallade Two, Three och Five, bjuder förutom på tidigare nämnda Beach House även på Preoccupations (f.d. Viet Cong) och danska Liss, som fått rycka in som ersättare i sista stund. De gör en nervös spelning som hämtar upp sig rejält efter en stapplande, nästan skygg början. Tältet är fullt, vilket hos en del av bandmedlemmarna genererar uppriktig förvåning, de hasplar med charmig dansk brytning ur sig att de hade förväntat sig att spela för en obefintlig publik. Publiken, som finns i allra högsta grad, jublar.

Efter spelningen, som avslutas med efterlängtade Sorry, möter jag upp Liss i lervällingen vid scenutgången. Cigaretterna tänds en efter en, men frontman tillika sångare Sören Holm har inget emot att bli avbruten. Jag frågar om de var lika förvånade över uppslutningen som de såg ut att vara. Sören nickar – för ungefär två veckor sedan fick de reda på att de skulle ersätta Petite Meller, som var tvungen att ställa in, och de kom till Nederländerna i tron om att det inte fanns någon där som visste vilka Liss var.

– Det var en väldigt bra överraskning, säger Sören, när jag påpekar att så ju inte verkar ha varit fallet.

Hur är känslan nu efteråt?
Lycka, vi gjorde kanske något bra, trots allt.

Vi småpratar lite och bandet tackar så småningom för sig, röker upp den sista centimetern på cigaretterna och går i väg för att fira med Empress Of och Beck.

Några timmar senare visar klockorna 00:00, Preoccupations äntrar Five och river igång vad som ska bli en av festivalens absolut bästa spelningar. Publiken är vild, moshpiten överjordisk, eller kanske underjordisk, bakom trumsetet tar Mike Wallace av sig tröjan två låtar in och driver tillsammans med Matt Flegel och resterande medlemmar eminent spelningen till ett alldeles för tidigt slut. Svettiga lämnar vi tältet, vissa går vidare, kanske för att se Slow Magic, andra inser att ingenting kommer att kunna toppa Continental Shelf, och beger sig sålunda hemåt.

Lördag. Det regnar. Utanför ingången till festivalområdet visas Belgien – Irland i fotbolls-EM. Belgarna vinner, överallt flaggor i gult, rött och svart. Med gränsen bara någon timme bort är Belgien definitivt det näst mest välrepresenterande landet på festivalområdet.

33cl öl kostar 2,80 €, plus den extra euro man betalar i pant för muggen i hårdplast – Best Kept Secret är som sagt en festival med miljön i fokus, och man jobbar hårt för att minska nedskräpning och materialsvinn. Öldrickare kan dessutom välja att donera sina muggar till en organisation som förser kenyanska torrområden med vatten. Alternativt kan man byta in fyra muggar mot en portion gudomliga pommes frites. De flesta föredrar det sistnämnda och jakten är i gång: vårdslösa medelålders besökare håller dålig uppsikt över sina muggar och vi yngre, fattigare, utarbetar speciella tekniker för att så subtilt som möjligt norpa åt oss bortglömda muggar, tappade muggar, leriga muggar. Vi lever festivalliv med gratis pommes, och det finns väldigt lite att klaga på. Bara det eviga regnet.

Franska Alice on The Roof kaxar sig på Three, imponerar. Bloc Party spelar. Det är tråkigt, två nya bandmedlemmar och senaste albumet i ryggen till trots. Tekniken strular och vi får en “Best Kept Secret special version” av One More Chance, publiken vaknar till, men snart suger leran tag igen. Spelar gör också Rat Boy, Sleaford Mods, Air. På Four huserar DJ S:t Paul och andra lokala celebriteter. Det är här man dansar; genomgående för hela festivalen är att trycket framme vid scenkanterna stundvis är lågt och dansandet, extasen, ibland – men verkligen inte alltid – lite väl frånvarande. Men på Four finns alltså den hämningslösa dansen och det ursäktslösa livet, här pumpar en drygt två meter lång techoviking till holländska beats, här stampar alltid fötter mot blöt, lertäckt trätrall. Lika fantastiskt blir det när Caribou spelar vid tolvslaget. Hittills är spelningarna kring midnatt de bästa.

Söndag. Det slutar regna. På Five sjungs indiekaraoke. Oasis, The Hives, Franz Ferdinand, allsång och sol sol sol – äntligen är marken torr, på varje ledig, lerfri gräsfläck lapar folk öl, vin och solsken. Stämningen är om möjligt ännu mer på topp, och glädjen bubblar framför Unknown Mortal Orchestra. En medelålders amerikanska dansar som hon aldrig dansat förr. Efter mycket letande – all skyltning är på holländska – hittar vi en vegetarisk hamburgare som intas på en sopsäck på stranden, där barn plaskar i vattenbrynet och folk dricker Fritz-Kola. Livräddningsbåtarna cirkulerar ett par femtio meter ut ifrån strandkanten, men den största räddningsaktionen genomförs av landburen säkerhetspersonal, som under Band of Horses spelning tvingas evakuera en life-sized mastonithäst från publikhavet.

Klockan åtta går Two Door Cinema Club på scenen. Allting exploderar under låtar som What You Know och Something Good Can Work, men däremellan syns ett nästintill syntetiskt band som inte riktigt passar in i Best Kept Secrets annars så genuina atmosfär. Vi får höra några mediokra låtar från det kommande albumet, vi manas att klappa händer, dansa, ljusshowen glimmar bakom Alex Trimble som försöker se uppriktig ut, men i kombination med Kevin Bairds överagiterade basspel blir resultatet bara löjligt. Fansen bryr sig inte, så klart, men vi andra skruvar på oss.

Desto bättre blir det när Jamie xx ger vad som för många blir festivalens sista spelning, eftersom inte alla ska orka gå vidare för att se Yelawolf. Ensam, introvert och gudalik står Jamie Smith på scenen, en enorm discokula roterande över huvudet – det hade lika gärna kunnat vara en gloria. Han börjar långsamt, därefter förs vi med enorm precision från slummer till uppvaknande till extas till trans. Musiken saknar skarpa konturer, låtarna smälter in i varandra och på vissa håll följer publiken efter, vi hör disco, afro, allt utom Jamie xx själv, som förblir tyst under hela spelningen. Han lämnar scenen utan att ha gett oss Good Times, och publiken tar saken i egna händer, börjar sjunga, försöker locka tillbaka guden från hans gömslen – inte kan det vara slut redan? Jo. Jo, det kan det. Klockan 10:00 nästa morgon är campingen tom.

Klicka här för att läsa om förra årets upplaga av Best Kept Secret.