Bjarki
Roskilde, 1/7 – 2017

Sedan Bjarki upptäcktes av Nina Kraviz, efter att ha givit henne ett USB-minne med sin musik på en klubb i Köpenhamn, har den isländska techno-producenten varit minst sagt aktiv. I fjol gav han ut tre album via etiketten ТРИП och senare den här månaden släpps hans nya EP This 5321. I år har han också hunnit med att grunda sitt nya skivbolag bbbbbb Records, som hittills fokuserat på risktagande techno och breakbeat-singlar. Debutsingeln I Wanna Go Bang var en av årets stora technolåtar för två år sedan, Fresh Jive var inte långt därifrån i fjol, men Bjarki är fortfarande tämligen okänd för allmänheten och en av de mindre bokningarna till Apollo. Fast inte ljudmässigt då. Hans obönhörliga driv, de tydliga influenserna från 90-talets ravekultur och de storslagna ljudbilderna som gömmer sig under det extatiska tempot hade kunnat få vilken festivalpublik som helst att vända upp och ner på området efter midnatt.

Därför är det tråkigt att Bjarki fått en smått oförståelig speltid – klockan tre på eftermiddagen på Roskildes sista dag. Folk på campingen hålls visserligen vid liv av billig pommes frites och medtagen mjukost men med åtta dagars fest i kroppen är det ännu inte många som orkat ta sig till scenerna. Det här är dessutom innan grävskoporna kommit med manna i form av flis att vila fötterna på (grattis Cashmere Cat), så dansgolvet framför Apollo påminner mer om att stå i en gråfärgad vattensäng. Trots rejäla hinder för en skräddarsydd upplevelse belönas de som väljer att dyka upp. Bjarkis förvridna undergångstechno pumpar på i nästan en och en halv timme. Det upphör inte för ett ögonblick att låta lika delar stenhårt och fängslande.

Med sig på scen har han sin maskotliknande figur som ibland får agera pressbild för musikern: en lång man klädd i vit kroppsstrumpa, en slags vänligt inställd Slender Man som dansar istället för att kidnappa. Egentligen hade han inte behövts för att täcka upp i närvaroväg, då Bjarkis beats träffar så hårt att upplevelsen blir fysisk och extrem i stil med festivalens furiösa metalakter Neurosis och Oathbreaker. Vi blundar och hör ljud som verkar byggas och demonteras på samma gång – ihåligt, trasigt och ändå fullständigt massivt. Basen gör det på samma gång enkelt och svårt att röra på sig. Jag tänker mig att det är så här det känns att befinna sig i en tryckkammare. Det blir trots allt en passande spelning, där uttömda kroppar slängs fram och tillbaka av Bjarkis arsenal; en sista dags ljudande startskott. Jag har sällan någon aning om vad som spelas. Bjarki bygger enorma torn mot himlen och låter dem explodera.