Blur
Heineken Open’er, 3/7-2013

Det slår mig under spelningens första minuter hur väl Damon Albarn åldrats, han är nästan oförskämt fräsch i grå T-shirt, blåa jeans och beiga ökenkängor. Med sina 45 år står han på gränsen till att kallas för gubbe, men hans utstrålning fullkomligt skriker att det förmodligen är 45 år till innan det blir aktuellt. För sin ålder till trots är Albarn väldigt vital, där han inledningsvis skuttar kors och tvärs över Heineken Open’ers största scen. För stor är scenen, och de höga ljuspelarna Blur har med sig ter sig nästan futtiga där uppe.

Stor är även publikmassan, människohavet verkar nästan aldrig ta slut. De gigantiska bildskärmarna gör verkligen sitt för de som hamnar lite längre bak. När man inleder med Girls And Boys verkar jublet inte finna några gränser över huvudtaget. Först är mullret överväldigande, innan det snabbt drunknar i den massiva basen. För högt spelar man, den polska motsvarigheten till Socialstyrelsen verkar inte vara lika måna om besökarnas trumhinnor som den svenska diton. Volymen gör också att ljudbilden blir lite skränig, och när jag ett par låtar in i spelningen tror jag vant mig vid dånet kommer nästa chock. När Albarn plockar på sig sin akustiska gitarr i samband med det typiska riffet i Beetlebum möts jag av den starkaste rundgången jag upplevt. Samtliga åskådare pressar fingrarna mot öronen och grinar illa, lyckligtvis är det ganska snabbt åtgärdat. På ett sätt kanske det var bra, för nu verkar ljudkillarna vakna till lite och några liknande misstag under spelningens dryga 90 minuter förekommer inte. Oavsett tekniska bekymmer är det en mäktig låt, och nu inser jag värdet av den fyra personer starka kören som höjer stämningen ytterligare några steg, i de få partier då publiken inte riktigt orkar sjunga med.

Under Tender cirka halvvägs in i spelningen plockas tempot ner, och på ett sätt kanske det är bra att låta publiken vila några minuter. Återigen gör kören en superinsats, något Albarn också påvisar genom att ställa sig med dem, gränsen mellan frontman och körare suddas nästan ut. Efter detta något lugnare parti följer massiva Parklife, vilopausen har gett effekt. Både band och åhörare återkommer starkare än någonsin, och med all rätt. När Albarn i sin frenesi river ner micken verkar det bara vara en roddare som märker det. När mannen ställer upp mikrofonen igen väljer Albarn i ett infall att kasta sig över honom och de båda ramlar i en lustig hög längst fram på scen.

Mellan End of a Century och This is a Low, som är de avslutande spåren innan den oundvikliga omstarten levererar Damon ett malplacerat mellansnack om Polens trasiga historia. Efter ett par minuter bakom scen väljer man att återkomma med Under The Westway, ett alldeles ypperligt val. Många i publiken verkar vara anse att det är en av bandets vassasre låtar, och i följande For Tomorrow verkar det som många sparar sig till den avslutande urladdningen. Innan dess får vi dock höra fantastiska The Universal, som verkligen visar att man fortfarande ska tillhöra brittisk musiks absoluta toppskikt. Visst lever man mycket på gamla meriter, men skriva musik är man verkligen inte oförmögen till.

Sedan blir det då dags för Song 2, en låt jag själv, och förmodligen Blur också, verkligen avskyr. Som brukligt vid livetillfällen är den nu i en än mer intensivare och snabbare version. Det är dock snudd på omöjligt att inte sjunga med, när primalskriken är såpass inpräntade i hjärnan. På ett sätt är det lite lustigt att den enda låten som bandet verkligen bara ”spelar av” utan att lägga någon större eftertanke bakom, är också den låten som publiken uppskattar mest av alla.