Orange
Bob Dylan
Roskilde, 3/7 – 2019
Publicerad: 4 juli 2019 av
Rikard Berg
Det tar bara några låtar innan hälften av besökarna lämnat konserten i antingen skratt eller vredesmod. Kanske visste de inte vad de skulle förvänta sig, för det här är inte bara en typiskt skrovlig och motsträvig Bob Dylan – det är också en spelning där han ser ut att vara i relativ högform. Ett första tecken på att liket inte bara lever, utan även är vid god vigör, kommer redan i första låten. Han står upp vid sitt piano, i stället för att sitta ner – ett hälsotecken om något! “I used to care, but things have changed” gastar han muntert fram, och låter nästan, nästan, ung på nytt. Hela konserten genomsyras av denna andemening – Dylan är obrydd, gör precis vad han vill, och det finns en djupt rotad humor i det.
Alla låtar är nämligen helt och hållet omgjorda från sina halvsekelsgamla originalversioner. Det verkar vara en sport för bandet att få dem så oigenkännliga som möjligt. Dylan spottar ur sig texterna, lägger nya innebörder i orden för varje gång, och tur är nog det. Han har varit ute på sin Never Ending Tour sedan 1988, där han nu avverkat strax över 3000 konserter. Att bygga om låtarna från grunden blir ett sätt att skaka liv i dem, att aldrig tappa lusten till att sjunga dem. Strax har han rivit av It Ain’t Me, Babe, Highway 61 Revisited och Simple Twist of Fate, och aldrig förr har en hitkavalkad känts så lite som en hitkavalkad.
-
Självklart låter det som att en ångvält kört över honom, men det behöver inte vara ett problem. Vid sina bästa stunder har han ändå ett flow bättre än JPEGMAFIA, trots att röstens klang mest pendlar mellan en bilmotor och en kazoo. Till konsertens höjdpunkter hör också stoppen vid 1997 års Time Out of Mind, hans sena karriärs största mästerverk, där både Love Sick och Make You Feel My Love är lika mullrande bra som de ska vara.
Det stora problemet är i stället att konserten saknar variation och dynamik. Bandet gör rätt bredbent americana i lunkande tempo, och utan sångarens galen-enstöring-aura hade musiken aldrig känts mer än habil. Därför blir det en glad överraskning när Girl from the North Country framförs vackert utan trummor, med mer fokus på sång och munspel. Det går också bra åt andra hållet, när trummisen drar igång ett oväntat solo under Thunder on the Mountain, bara vi får slitas ur detta eviga lunkande.
På samma sätt är fiolen under extranumret Blowin’ in the Wind ett uppfriskande avbrott. Det är en fullständigt obegriplig version av låten, där det tar fyra minuter innan mitt sällskap tittar upp från sin mobilstream av VM-semin och utbrister ett “Va?” och “Det är heeelt sjukt om detta är Blowin’ in the Wind”. Dylan rabblar sig igenom texten, och jag vill understryka att jag mycket, mycket, mycket hellre hör den så här än i vad jag antar vore alternativet: någon sentimental tagning som mest hade låtit som en tv-reklam för Ving. Efter en lika obegriplig It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry gör han historiens stelaste bockning och går av med ett skratt – och visst har han haft både humor och finess, om än i en absurd betydelse av orden.