Först och främst – bob hund ska ha en eloge för att detta album ens existerar. Mellan det mest hektiska turnéschemat inom Nordens ramar och att konstant trycka ut nytt material som håller högre standard än en stavhoppsribba börjar tankarna gro om bandets energi beror på trollkonster eller om de härstammar från en annan galax. Det hade varit så lätt för dem att slänga upp ett sponsrat inlägg på Facebook och skriva ”Hej! Missade ni att vi släppte en kalasbra EP förra året? Vi har släppt en massa singlar i år också! Och en cykel!”, men icke. Istället har de spelat in (nästan) alla låtar ifrån Dödliga klassiker 3 och veteranhiten Blommor på brinnande fartyg igen, samlat ihop alla singlar ifrån året, skrivit ett par låtar till och serverat dem på det silverfat som är Dödliga klassiker.
Att samla sina senaste låtar under den självutnämnda beskrivningen ”klassiker” är ändå berättigat till största del, om vi ska dissekera vad som verkar vara en oerhört kär ordlek för bandet (varför annars döpa två släpp efter den?). Dödliga klassiker blir mer av en minisamlingsplatta i lyxförpackning än ett faktiskt album när de första spåren 1 och Underklassens clown är som skumgummi och tidningspapper för att hålla de värdefulla Brooklyn Salsa och Hjärtskärande rätt så välskyddade som möjligt. Med all rätt, men det är inte svårt att dra gränsen mellan vilka låtar på albumet som kan följa med lyssnaren till graven och vilka som kommer glömmas bort innan fyrverkerierna på nyårsafton smäller. Förutom inledningen känns även den avslutande After work-musik mer som emballage än dyrbarhet och blir ett relativt ovärdigt slut på en annars stjärnpackad skiva.
Lyckligtvis finns det en handfull exempel på vad som gör Dödliga klassiker så minnesvärd, som den förföriska syntslingan i Din piñata, effektpedalsfunken i Hollywood nästa, den glänsande refrängen i Inte 1 mm och varenda sekund av Rockabilligt – som mer än gärna får vara med på varenda bob hund-album i framtiden. Thomas Öberg är i sitt esse när han maniskt skiftar i tonläge från blygsamt barn till vrålande ölfarbror och kläcker ur sig rader som ”Jag brukar prata högt med mig själv / men jag har slutat lyssna / så nu skriker jag istället”, sådär klassiskt balanserat mellan lite småtöntigt och klipskt som han blivit mästare på genom åren. Instrumentalt pumpar låten på som ett lokomotiv konstant på bristningsgränsen; som att det i vilken sekund som helst kommer explodera och förgöra allting i sin väg. Samtidigt har de kastat bort alla mallar till normalt låtskrivande och låter bara sin kollektiva punkenergi utgöra den lösa låtstrukturen utan några begränsningar – och det är då som bob hund blir som allra bäst.
Dödliga klassiker passar den erfarne bob hund-lyssnaren lika väl som den nyfrälste, för oavsett om en uppskattar det dansvänliga, det urballade eller det storslagna hos bandet finns det något för alla. De som brukade älska dem, men tappade intresset under Låter som miljarder kommer att känna kärleken återupplivas. De som exempelvis upptäckte bandet under Emmaboda i år kommer sällan få en bättre inkörsport till resten av diskografin än detta album. Att ens något band med 25 år på nacken lyckas göra ett så välkomnande och eklektiskt släpp samtidigt är beundransvärt i sig, men om någon ska lyckas med det så är det bob hund.