bob hund
Emmaboda, 27/7 – 2016

För fem år sedan var det ingen tvekan om vilken festival som var bob hunds favorit – det var Emmaboda. ”Det är alltid en sådan familjär stämning och nära till publiken. Den kontakten är oerhört viktig. Sen är det inga flashiga backstageområden och sådant, man tar tillvara på det som musiken handlar om.” 2016 stämmer den beskrivningen egentligen lika bra som då, men det är ingen hemlighet att Emmabodas artistbokningar har förändrats och publiken likaså. Uppslutningen framför Ängen är gissningsvis en tredjedel mot den som Markoolio har två timmar tidigare.

”Sveriges bästa liveband” har i mer än tjugo års tid varit en nästan lika vanlig beskrivning för bob hund som ”ett band”, och det har de förtjänat. De är alltid obevikligt fyllda av energi när de intar en scen, oavsett förutsättningar. Men eftersom de lagt sin ribba så oerhört högt, så är det klart att det märks att det tar lite på krafterna att klara hoppet när det blåser i motvind.

Nu är förutsättningarna för bob hund på Emmaboda ändå helt okej. Fansen är bland Sveriges mest dedikerade och även när det blir lite tunnsått framför scenen så är det aldrig som det står stilla. Nog för att det är svårt att inte röra på sig när bandet rusar som en tjur rakt in i sin musik. För sångaren Thomas Öberg har det alltid varit allt eller inget som gäller. Därför tar det inte lång tid innan han får igång folket med sina akrobatiska rörelser och brinnande mellansnack. Varje ord som han sjunger får vingar när det märks att han menar varenda ett av dem. Det är något som är väldigt sällsynt för så energiska artister, att inte bara låta munnen gå.

Blommor på brinnande fartyg har därför kraften att driva fram tårar i ögonen, samtidigt som Nu är det väl revolution på gång? och Ska du hänga med? Nä!! skapar en furiös stämning utifrån politisk vilja. Öberg vet om att politik är någonting som i väldigt hög grad handlar om både kärlek och rotlöshet, och pekar på bröstkorgen där hjärtat sitter när han poängterar det för oss.

Visst är det ett lyxproblem att alltid vara så bra live att en spelning som denna lätt framstår som en i mängden, men det är likväl ett problem. När Öberg sedvanligt hoppar upp på ett par staplade högtalare inför en tunn publik så bevisar bob hund ingenting som inte alla redan vet. De glöder, men se dem en bättre dag och du får se dem brinna. Förhållandet mellan bandet och Emmaboda är tyvärr inte lika lätt och okomplicerat som för fem år sedan. Å andra sidan – skit samma. De får oss både att dansa och tänka och om saker ska hända någon jävla gång så är det en väldigt bra början.