Att BROCKHAMPTON är en av världens hårdast arbetande hiphopgrupper råder det inga större tvivel om. Sedan 2017 har de fått ur sig hela fem fullängdsalbum, och dessutom gjort ännu fler som de valt att skrota. 2018 blev gruppen nedslagen när originalmedlemmen Ameer Vann lämnade den, efter ankagelser om en rad sexuella övergrepp mot olika kvinnor. Förra årets iridescence blev därmed ett steg i en ny riktning efter den trilogi av album, SATURATION, som de slog igenom med. Produktionen var nu hård, karg och elektronisk, inspirerad av brittisk klubbmusik. Den var bitvis mer reflekterande, bitvis argare. Det var ett album skrivet i affekt efter de saker som hänt, en ofiltrerad känslostorm, som om de själva inte riktigt visste vad de skulle tycka eller tänka.
På GINGER har den fåniga, lite tonårsgrabbiga lekfullheten nästan helt och hållet bytts ut mot lugn eftertänksamhet, och den självförsvarsmässiga ilskan verkar ha lämnats på iridescence. De har hittat tillbaka till sig själva, och till varandra, landat i sin situation. Landat i det kaos som plötsligt kändisskap, världsomfattande turnéer och förlusten av en barndomsvän leder till. Och kanske har de insett, mer än under arbetet med iridescence, att det kanske är okej att inte må så himla bra.
Inför detta album hade gruppen jobbat på cirka 100 låtar för att sedan plocka ut 12 av dem. Mycket av det var material Kevin Abstract skrivit till sitt soloalbum, ARIZONA BABY, som kom i våras. Resultatet är med råge gruppens mest kärnfulla, sammanhållna och – framför allt – mest seriösa album hittills. Men kanske är GINGER också ett album som inte kommer att uppskattas av alla deras fans. Termen ”boy band”, som de ofta använder för att beskriva sig själva, har nämligen aldrig känts lämpligare. Musiken på skivan är närmre modern R&B och 90-talspop än tidigare. Deras beats är, om än komplexa och med många lager, mindre rakt på sak.
Redan första spåret, NO HALO, skiljer sig kraftigt från hur gruppen tidigare valt att inleda sina skivor. En nedtonad, introspektiv låt, med sparsamma syntar, ett gitarrarpeggio och texter om medlemmarnas brister som människor, psykisk ohälsa, och trasiga relationer. ”Used to fight all my night terrors, now I smoke through the dreams / Depression put me into places where I’m stuck in the seams” berättar Dom McLennon och sätter tonen för resten av skivan.
Titelspåret och BIG BOY tillhör höjdpunkterna, och låter med sina kraftiga bruk av autotune, ledsamt poppiga refränger och luftiga produktioner som om NSYNC och svenska Sad Boys hade mötts i en studiosession. DEARLY DEPARTED sticker också ut. Den är långsam och storslagen, och hade instrumentalt lika gärna hade kunnat vara en 50-talsballad. Joba sjunger i känslosam falsett. Dom McLennon bryter ned hela Ameer Vann-situationen, om hur han bland annat ska ha ljugit för dem och planerat det rån som McLennons vän blev utsatt för. Hans röst brister i ett uppgivet ”motherfucker!” innan man hör honom kasta sina hörlurar i golvet och storma ut ur studion.
Det finns också spår som visar upp andra sidor av gruppen – både på gott och ont. Eftersom hela albumet präglas av en vemodig, nästan depressiv stämning, känns undantagen ganska märkliga i sammanhanget, och albumet blir bitvis spretigt, trots att det i övrigt är tajtare än förut. Singeln I BEEN BORN AGAIN, en strukturlös låt, som är experimentell i en inte nödvändigtvis positiv bemärkelse, avlöser DEARLY DEPARTED. Direkt försvinner de känslor som byggts upp under dess klimax.
Att släppa ett ordentligt sammanhållet, välpaketerat album är kanske inte optimalt för BROCKHAMPTON. En av pojkbandets styrkor har varit just att kunna skapa starka kontraster, att kunna följa upp en kaxig, skrytig 90-talsinspirerad raplåt om pengar och droger, med en tårdrypande ballad om krossade hjärtan, och samtidigt få det att kännas genuint och naturligt. Ingen sida av killarnas breda känslospektrum har tidigare så starkt dominerat ett album. På GINGER är tyvärr lite av den dynamiken borta. Räddningen blir, som tur är, att BROCKHAMPTON behärskar den här sidan av spektret väl.