Linné
BROCKHAMPTON
Way Out West, 9/8 – 2018
Publicerad: 10 augusti 2018 av
Nikolas Berndt
Linné-tältet är egentligen för litet för BROCKHAMPTON. Hiphop-sensationen som förra året släppte tre fantastiska album bemöts av jubel och skrik och otålig energi redan trettio minuter innan de ska gå på scen. Publiken väller in från alla håll och kanter, folk trycks ännu längre bak och var tredje minut eller så börjar alla ropa i kollektiv extas. Hela tältet är fyllt, och medan Iggy Pop och Patti Smith spelar för sin demografi inser en att BROCKHAMPTON själva skulle kunna platsa på en av de större scenerna. Bandets Sverigedebut skapar en stämning på Way Out West som sällan ses hos en svensk publik – vi är verkligen här tillsammans.
Men all denna spänning är bara ett förstadium till vad som komma skall. När klockan slår 20:20 väller sexmannakollektivet in och avfyrar spelningen med en av bandets senaste låtar, 1998 TRUMAN från det kommande albumet The Best Years of Our Lives. Att säga att publiken är i extas är en underdrift. Inför varje medlems vers strömmar en våg av jubel genom publiken – de lever verkligen upp till sin självdeklarerade boyband-status. Vi älskar att vara här och det är minst lika tydligt att även bandet älskar att vara här, framför allt tillsammans – de avlöser varandras verser felfritt, springer fram och tillbaka över scen, sätter sig ner ibland bara för att titta på varann. Att bara själv stå och titta på bandet är en upplevelse i sig, men det är omöjligt att stå still under konserten. Publiken i all ära, men SATURATION-trilogin är en hitmaskin som tvingar fram dans även hos de som inte kanske hört låtarna förut.
-
“You’re now watching the best boyband in the world!” skriker Kevin Abstract under konserten och det är svårt att motbevisa honom. Varenda låt som spelas är lika mycket en lektion i hur hiphop borde låta som en nostalgitripp i genrens bästa stunder – QUEER med sin 90-talsfeeling upplyfter publikens redan galna stämning, medan 1999 WILDFIRE känns som Outkast för vår generation. GOLD, andra låten från första SATURATION-skivan som redan blivit en klassiker samt tredje skivans SISTER/NATION kommer onekligen bli klassiker i bandets diskografi. De får både publiken och medlemmarna själva att sprudla av energi.
Alla artister på scen briljerar i sin prestation, även om ljudet ibland inte alltid är det bästa, och likaså bidrar varje medlem med något absolut unikt – Jobas gnälliga men snabba Eminem-liknande rap, Matt Champions lata men kaxiga attityd och Abstract, ankaret som håller allt på plats. Mot slutet av konserten står Bearface själv i mitten på scen med en gitarr medan resten av bandet sitter runt och tittar upp på honom. Ljusen är riktade mot honom medan hans Frank Ocean-inspirerade stämma och gitarrspel ekar genom tältet. Det känns som att vi upplever något viktigt, det känns även som att bandet själva inser det– vilket vi kanske alla gör, för i all ärlighet är det som att vi bevittnar en genre införlivas med ny energi och kreativitet i realtid.
-
