Broder John
Stockholm, 13/1 – 2017

Det är fredagen den trettonde och Debaser Strand har tur. Norrländsk hiphopelit visar sig från sin starkaste sida.

Broder John har stått på scen multipla gånger innan, som en del av duon Broder John & Friman och med Cleos liveensemble, men när han äntrar scenen ikväll är han sin egen. Debutalbumet Cool från i höstas hyllades i plural om inte för musiken så för strävan efter att vilja förändra en cementerad machokultur.

Detta är norrländsk uppslutning när den är som finast – både publiken och kollektivet Hoopdiggas, Fricky, Erk, Cleo med flera är näst intill fulltaliga. Att Cleo står som huvudakt och Broder John som support märks inte av i antalet händer i luften framför scenen när Johan Bäckström moonwalkar in och inleder med Fokus och en fullkomligt sylvass rap.

Början är inte direkt trevande, snarare en aning seg innan publiken helt vaknat. När Fokus går över i ett av skivans kanske viktigaste spår Snacket, om ruttet grupptryck i en konstellation osäkra tonårspojkar, och han spottar ut orden, ”ofta du inte druckit mer din jävla f-tta”, är det nästan obekvämt hur nära det känns. För vi alla har varit där, vi alla har känt det där och inte gjort något för att bryta oss loss.

Det är en speciell känsla att se någon på scen med material som få gånger spelats live innan, som att man tillsammans skapar den versionen och formar hur den kommer låta varje gång någon hör den live. Och när introt till skivans i särklass bästa låt Truppen ljuder så är det en ynnest att få befinna sig just där och vara med och forma. Att veta att man var där när Ayla Shatz röst i refrängen, om möjligt, var miljoner gånger bättre live och folk rappade med i varenda ord till Cleos vers.

Vad gör en livespelning bra när du bara hört rösten på skiva innan? Är det per automatik bra för att det är identiskt? Inte nödvändigtvis. Broder John låter precis som på skivan, inte ett ord eller en ton är fel. Det är rakt igenom ett überproffsigt framträdande och hans ödmjukhet inför de som är där för att höra bara honom går inte att ta miste på. Det är fint.

Det går dock fort när låtskatten är liten men naggande god och det går en kollektiv rysning genom publikens nackhår när han drar igång avslutningsspåret Vem är du för att sedan lämna över scenen till kvällens main Cleo. Egentligen var lyckan redan gjord, men när Johan gästar och lägger sin vers på löjligt sexiga Lika bra lämnar man salongen som en, både lycklig och blöt, liten fläck.