Broder John vill omdefiniera coolhetsbegreppet

Svensk hiphop är under rekonstruktion. Den har inte bara expanderat, den har också förändrats. Texter som låter oss glänta på dörren till världar fjärran från våra egna, och beat som utmanar det vi tidigare hört. Vi har sett det växa fram, vi ser vad Silvana, Erik Lundin och Parham har gett oss och nu följer Broder John i deras spår. I fredags släpptes Umeåsonens debutalbum Cool och i februari spelar han på festivalen Where’s the Music?. Vi tog ett snack med honom om ”omklädningsrumssnacket”, machokultur och Umeåkärlek. Vem bestämmer vad som är coolt?

Den i särklass mest oroande faktorn med urbefolkningen av Norrland är hur det ska gå med en av Sveriges bästa musikscener. Kulturstaden Umeå har aldrig slutat övertyga oss om sin gränslösa kompetens – ta bara Cleo, Academics och Friman ’Fricky’ som exempel.
– Alla gör sin grej i Umeå, och Umeå har alltid din rygg. Jag saknar den delen sedan jag flyttat till Stockholm, här är det mycket mer uppdelat, säger Johan ’Broder John’ Bäckström.

Johan är inte ny men kanske mer känd som en del av duon Broder John & Friman, som står bakom bland annat albumet Mauro (2013) och dunderhiten Hoopdiggas (2014). Om du upplevt Cleos liveshow har du med all säkerhet stött på honom där som support.
– Jag är sjukt tacksam för den vinge Nathalie (Cleo, reds. anm.) lät mig hamna under, att jag fick följa med och stå på scen på hennes största spelningar.

”Vem sa att tiga är guld? / för det är det enda jag gjort / jag har skuld i min mun / fuck din cool”, lyder några av Broder Johns textrader. Cool vittnar om en tonårstid präglad av stark machokultur som enligt Johan inte var dålig när man var mitt uppe i det – snarare är den lätt att ifrågasätta i efterhand i frustration över hur lite som har förändrats sedan dess. Homofobiska skämt och ”varför får tjejerna träningstider överhuvudtaget”-mentaliteten genomsyrade tonårsperioden för honom som för så många andra.
– I omklädningsrummen bidrog alla till det tysta medhållet. Du höll inte med men du höll käften ändå.

Albumet är ett resultat av timmars samtal både med skolklasser och vänner. Johan menar att Cool inte enbart bör tolkas som självbiografisk, utan snarare som en kompott av personer han mött och hans egen uppväxt. Den är ett resultat av många killars intryck och upplevelser, där de tillsammans är med och både göder och skapar det manliga grupptrycket. Men det behövs mer än en skiva för att förändra en djupt rotad och destruktiv kultur. Enligt Johan måste killar börja prata med varandra om det och inte bara se på när kvinnor tar upp problemen med machokultur.
– Vi kan sitta och trycka ’like’ när någon skriver något bra men lik förbannat sitter vi inte och diskuterar problemen med varandra. Det finns ett ansvar – jag har en röst som kan höras och jag vill använda den till att förändra.

Flera menar att du låter som Kendrick Lamar i ditt uttryck, hur känns det?
– Det där är svårt. Det finns alltid ett behov att hitta liknelser, vilket jag själv gör också. Jag är absolut inspirerad av en förebild som honom, men minst lika mycket av till exempel André 3000, Chance the Rapper och Common. Detta album har varit en sjukt lång och jobbig process, och jag märker nu att det känns konstigt att jobba på något så länge och direkt bli placerad i ett fack, men jag fattar behovet.

Cool inleds i mörker. Först med låten Snacket, där texten spottas ut i en blandning av skräck över att inte passa in och raseri över att vara fastkedjad i en roll. Elva spår och hundra känslovändor senare mynnar det ut i infernaliskt fina första singeln Vem är du med Tjuvjakts Olle Grafström på sång och Alexander ’Academics’ Juneblad som producent.
– Jag behövde lite ljus, så jag ringde upp Alexander och bad honom stänga ner skivan. Jag ville ha gospel och Lejonkungen-känsla och det sjuka är att han fattade exakt vad jag menade. Han ringde upp, gav mig beatet till låten och jag bröt typ ihop.