Bruno Mars
Roskilde, 5/7 – 2018

Tänk dig att bli nedsläppt i Orange-publiken på Roskildes torsdagskväll. Du vet inte vem som ska spela. Man kan tro att det är Jack White, eftersom de uppåt hundratusen danskarna omkring dig brister ut i spontansång av Seven Nation Army lite då och då. Vänder man blicken mot scenen skulle det med lite god fantasi kunna vara James Brown, Prince eller Michael Jackson som står där, men det är ju omöjligt. “Guess who’s back again?” sjunger huvudpersonen uppspelt i konsertens andra låt, och du fortsätter gissa. Kan det vara Miguel? Justin Timberlake? Pharrell?

Trots att Bruno Mars haft sju listettor på Billboard är han så anonym att man skulle kunna gissa vidare hela natten, om man inte redan kan hans låtar. Det gör ju visserligen alla här, om inte annat för att de två superhitsen Finesse och That’s What I Like gått i ett på festivalens camping. Men att Bruno Mars har publiken på sin sida räddar honom inte från den avgrund som spelningen snabbt trillar ner i.

De sex fyrverkerier som skickas upp under de två första låtarna fungerar bra som avledningsmanöver. Alla kan se att Bruno Mars har med sig ett tiotal kompmusiker och dansare, vilket faktiskt är långt mer ambitiöst än man kan förvänta sig. Alla kan jubla åt att han kallar oss för “beautiful people”. Alla kan dras med i klassikern “vänstra halvan av publiken ska tävla mot högra halvan i vilka som kan hoppa mest”. Men under den explosiva fasaden ligger något livlöst och pyr. Varenda låt dras ut i ett helveteslångt instrumentalt outro, och det blir snabbt smärtsamt uppenbart att det stora kompbandets ambitioner om originalitet är lika höga som hos ett coverband.

Inte heller hjälper det att Bruno Mars jobbat som Elvis Presley-imitatör, Michael Jackson-imitatör och Little Richard-imitatör innan han slog igenom som egen artist. Han efterliknar sina idoler, men lyckas aldrig, inte vid ett endaste tillfälle, matcha eller överglänsa dem. Mest står han och gungar lite lufsande, med en look som påminner om en Chance the Rapper som försovit sig och fått skynda iväg till jobbet. Ryktet som sång- och dansman bleknar intill yrkesdansarna bredvid.

Till viss tröst har han sången kvar. Falsetten på When I Was Your Man hör till konsertens höjdpunkter, även om den överröstas av en massiv och kanske ännu finare allsång från publiken. Men Bruno Mars wailar nästan alltid på fel ställe och lyckas nästan aldrig balansera hur övertänd han är. Faktumet att han egentligen har en perfekt branschröst utnyttjas inte ens till fullo, utan stora delar av konserten försvinner när artisten själv kliver av scenen vid upprepade tillfällen och lämnar plats för sina kompmusiker att skina. Två av dem river av varsina standardiserade solon som aldrig vill ta slut – trummor och piano – båda har charmen av drum_solo.mp3 i GarageBand. Bruno Mars ger sig själv på ett gitarrsolo, men hade gärna fått låta bli.

Fyrverkeritakten saktas snabbt ner, men när konserten slutar med Uptown Funk har det ändå rivits av raketer vid 13 tillfällen. Produktionen är påkostad, med siktet säkert inställt mot att se ut som ett Super Bowl-framträdande. Med genomförandet i åtanke liknar det snarare High School Musical. Den som går igång på “en bra show” kan säkert ha något att hämta härifrån, men alla andra går tomhänta hem från denna smaklösa och färglösa soppa.