C Duncan
Tallinn Music Week, 30/3 – 2017

Merparten av akterna på Tallinn Music Week är hemmahörande i de baltiska länderna eller Finland, men festivalen har ändå lyckats få över några namn som verkligen imponerar. Ett av dessa är till exempel Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten som tillsammans med parhästen Danielle de Picciotto tidigare under kvällen får Kultuurikatels lilla scen att befinna sig i trans. Kvällens stora höjdpunkt är dock skotska C Duncan, som med två omtalade album i ryggen är centimeter från ett större genombrott. 2015 nominerades Duncan till ett prestigefyllt Mercury Prize för albumet Architect, och frågan är om han inte kommer att ta nästa steg inom kort.

C Duncan spelar drömsk och rustik indiepop med fokus på stämsång och fylliga ljudbilder. Fleet Foxes och Midlake skulle säkerligen kunna vara viktiga influenser, i alla fall i själva utförandet. Live däremot tar musiken en ny skrud och låter mer som om Tame Impala hade debuterat med Currents i stället för Innerspeaker. Det är en storslagen ljudbild som läggs fram, där lager av retrosyntar flyter ovanpå varandra i ett enda stort hav. C Duncan själv byter ständigt mellan synt och akustisk gitarr, men med det sagt så hörs knappt den akustiska gitarren – den är bara där för vad som känns som ett stöd. Semihiten Other Side flyter lent fram, och får en enorm genomslagskraft när hela bandets sångkapacitet nyttjas till fullo.

Komplexet där flera av spelningarna går av stapeln, Kultuurikatel, är ett gammalt kraftverk som gjorts om till kulturcenter. Som mest känd är den helt makalösa byggnaden för att ha agerat inspelningsplats för Tarkovskys klassiska film Stalker. Den stora scenen ligger i det gamla pannrummet och överallt i den stora salen finns det gamla järnbalkar, trossar och stegar. Den rustika miljön känns med flit orörd, något som resulterar i en perfekt plats för kulturupplevelser av olika slag. Detta är även något som C Duncan också påpekar vid ett flertal tillfällen, hur fantastisk det gamla pannrummet är – han tar till och med i och säger att det är hans favoritlokal. I Kultuurikatel har han definitivt rummet på sin sida, men det är inte lokalen som gör spelningen riktigt bra – det ordnar han alldeles själv.

Spelningens längd, precis som alltid på showcasefestivaler, uppgår bara till en dryg halvtimme. Men i den hinner han bevisa precis varför han är ett namn att räkna med framöver – det enda som fattas nu är en gnutta tur.