Classixx
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014

Classixx gjorde sig för ett par år sedan ett namn när den elektroniska musikscenen i Los Angeles exploderade. Med funkiga remixer på artister som Phoenix, Lana Del Rey och Passion Pit gick de från att vara lokala talanger till att spinna skivor världen över. Förra året släppte man sin första riktiga skiva, Hanging Gardens och nu visade duon att de inte bara kunde remixa andras verk, utan även producera egen musik. Resultatet var ungefär som väntat: fantastiska basgångar, dansanta beats och helt rätt retrokänsla.

På Roskilde går de på vid midnatt på campingscenen Apollo, en scen som Cashmere Cat och Cyril Hahn spelat på bara timmar tidigare. Kvällen är alltså helt perfekt upplagd för de tre C-banden. Den gyllene treenigheten, om en så vill. Hade du velat dansa på Roskilde så hade du med andra ord aldrig behövt lämna campingen (vilket man egentligen inte behöver göra de andra dagarna heller..). Publiken verkar nu ha blivit trötta i fötterna, eller så är det annat som lockar. Jag har lämnat Darkside lite tidigare för att lyckas säkra en bra plats. Något som visade sig vara ganska onödigt – publikhavet är inte i närheten av den stora massa Cyril Hahn lockade två timmar tidigare. Med det sagt betyder inte det att vi som är där inte vill dansa – för det vill vi.

När duon tidigt i setet bränner av dansanta I’ll Get You tar det inte lång tid innan skaran växer i takt med att raderna ”Do you like bass? Do you, do you like bass?” ekar över campingen. För oavsett hur mycket disco låten må rymma så går det inte att förneka att refrängen är precis tillräckligt hjärndöd så även den fullaste av danskar kan sjunga med efter 30 sekunder. Det är precis vad de gör, och jag med dem. Där och då är Classixx i sitt esse, det är rätt mängd laser både sett till musiken och ljuset. Att resten av materialet inte riktigt håller samma klass märks tydligt publikens reaktioner: ganska snart börjar folk droppa av, och jag hör ”Future Islands” (som spelar på området strax efter) nämnas flera gånger.

Det är med andra ord ganska förståeligt att delar av publiken har annat i tankarna. Vad som inte är lika förståeligt är hur Classixx inte riktigt tar vara på de lättflörtade åskådarna som är kvar. Även om vi får höra att de är väldigt glada över att vara här så märks det inte riktigt. Det mest intressanta som händer är när en av de tidigare nämnda (nästan) överförfriskade danskarna på något vänster tar sig över staketet och klättrar upp på scen och hinner ge Michael David en high five innan vakterna stoppar honom. Annars gör det stundtals monotona dunket att tankarna börjar vandra.

Sedan börjar de första raderna i hitsingeln Holding On och allt fokus är återigen på musiken. Konstigt nog når de aldrig samma höjder som tidigare, och även om folkmassan återigen växer så är det nästan som någon drar ur proppen så snart låten är över. Annat lockar garanterat mer nu, och jag fastnar likt en barkbåt i människoströmmen som rör sig mot områdets större scener. Jag accepterar att det nog inte blir bättre och flyter obemärkt med bland skrålande danskar.