Cyril Hahn
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014

För några somrar sedan kretsade det mesta kring Cyril Hahn och hans tolkning av Destiny’s Childs eviga R&B-klassiker Say My Name. Soundcloud-kontot översvämmades av vackert omarbetade acapellor med klubbiga arrangemang. Artisterna ställde sig på kö; Haim, Solange och Gabrielle Alpin hörde till dem som ville höra sina låtar på dansgolvet i nya versioner. Återigen jublade alla Norse-kepsar.

Sedan dess har det hänt lite, singeln Perfect Form och b-sidan Raw Cut har getts ut, hans första fullt egna material. Även de uppackade av ett klubbigt beat och ett romantiskt skimmer som förtränger vardagen. På Roskilde är uppslutningen inte alls förvånande – den elektroniska campingscenen Apollo ståtar med ett gigantiskt publikhav och så här på inledningen av kvällen är Cyril Hahns spelning festens epicentrum.

Inledningsvis står vi och stampar i ett Majestic Casual-landskap lite halvt slentrianmässigt samtidigt som polariserade industrilokaler passerar näthinnan. Berlin-viben finns där även om det luktar Disclosure-kopia när han ger sig in i UK Garage-träsket. Det är först när de sensuella vindarna i Say My Name sveper in som kvällens romans börjar. Övergången till triggande och förlösande Losing You blir en fullträff  när rökmaskinerna bäddar in hela området i ett enda stort moln. Utomhusscenen Apollo blir för några minuter festivalens svettigaste klubb.

I samma veva som de artificiella molnen går upp i rök blottar även schweizaren att hans musik är mer av en artificiell förälskelse. Det faktum att han är mer av en producent än en dj lyser klart igenom efter att några R&B-kavalkader nästan frontalkrockar. Det räddas förvisso upp, men precis som hans spelning i Stockholm för lite mer än ett år sedan bjuds det på några stunder vi helst glömmer. Men det sagt lyckas han trots allt med sitt uppdrag: förfesten är fixad.