Krönika
Damon Albarn – Roskildes egna husgud
Publicerad: 5 juli 2018 av
Magnus Olsson
Om det finns någon artist som kan personifiera allt det där som är Roskilde, så är det Damon Albarn. En artist som nästan tvingat in sig själv på Roskilde och blivit ett med festivalen.
På 90-talet utkämpade han ett britpopkrig med bröderna Gallagher. På senare år har Damon Albarn blivit en fredsmäklare, en alternativ och uppdaterad version av Bono. Till och med stridsfacklan till bröderna Gallagher är nedlagd. Noel medverkar exempelvis på Gorillaz-spåret We Got the Power, om än i kulisserna, och ska ha öppnat dörrarna för att deras vägar kan korsas igen.
Hans kommentar från NME i början av året målar upp hur osannolikt det här en gång var:
If you’d told my younger self that he’d dine one day be singing on a record by Damon Albarn he would have laughed and probably said, ’If either of you are still going it’ll be a fucking miracle – a sick joke that will fascinate speccy. Guardian-reading journalists for years’.
På sätt och vis speglar allt det här av sig i den person och artist som Damon Albarn blommat ut till. Steget från en ung, lite för snygg rebell till en kreativ och förnuftig man i sina bästa år har gjort honom gott. De flesta försöker hänga på sin ungdom, men Albarn tycks till sitt yttre ha konserverat mods-eran. Han lunkar fram i en sliten jeansjacka och låter sin skalle bli en kompass mot framtiden. Att ta en titt på hans inre är som att besöka ungdomens källa.
När Blur oväntat nog bröt tystnaden 2012 var det med något av det bästa de någonsin gjort. The Beatles-klingande Under the Westway var 24 karats guld och The Puritan en elchock i sammanhanget. Så sent som förra året återvände också Gorillaz med den efterlängtade uppföljaren till Plastic Beach. En spretig skapelse som krävt visst tålamod av sina lyssnare, men också ett album där han skapar fusioner med artister från andra musikaliska sammanhang. Delar av den experimentlusten tycks inbakad i Damon Albarns persona – det är just mötet med andra, och framförallt främmande kulturer som tänt den kreativa gnistan.
-
Foto: Morten Lau-Nielsen
Det började redan 2006 i ett försök att skapa en nyanserad bild av Afrika. Visionen var att lyfta bort det elände som mediabilden präglas av och i stället sprida den flora av kultur som ryms på kontinenten. Det Damon Albarn-ledda projektet resulterade i spelningar på Glastonbury under mitten av 00-talet och albumet Africa Express Presents från 2009 – ett album som visar upp afrikanska stjärnor som Amadou & Mariam, Tinariwen, Femi Kuti och Rachid Taha. 2015 var det dags igen, den här gången på Roskilde, där han på bästa vis förenar den västerländska kulturen med afrikansk. Uppbackad av Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs håller de hov i fem timmar, innan han slutligen bärs av scenen.
2016 möttes Roskilde av ett liknande koncept – den här gången återvände Damon Albarn tillsammans med den syriska nationalorkestern som återigen samlats efter fem års separation till följd av oroligheter som kommit att prägla deras hemland. Att valen för både Africa Express och den syriska nationalorkestern föll just på Roskilde förklaras enkelt med hur Damon och Roskildes själ flätat ihop sig. En vision om en bättre värld, där Roskildes non-profit-idé givetvis spelat in, men också att man på ett djupare plan tar ett stort samhällsansvar. Det är nämligen en festival som väljer att utmana sina besökare, på samma sätt som Damon vill utmana sina lyssnare. Oavsett rådande trender har Roskilde stått pall en i festivalsammanhang väldigt egen ideologi om mångfald på ett brett plan. För även om det är Eminem som är årets dragplåster finns det både en plats och en publik för ett gäng musiker från Mali, sydamerikansk folkmusik eller japansk psych. Roskilde har blivit en dörröppnare för många, inte minst tack vare en person som Damon Albarn.
-
Foto: Arthur Cammelbeeck
Christina Bilde, talesperson för Roskilde, uttryckte det så här i samband med nyheten 2016:
Att inleda årets festival med en syrisk nationalorkester i sällskap med en mängd västerländska musiker är för oss även ett sätt att visa hur kultur och mötet kring kultur kan bygga broar över nationsgränser, konflikter och politiska övertygelser.
Efter ett års paus från Roskilde är han tillbaka, den här gången med sina tecknade lekkamrater i Gorillaz för en annan musikalisk dimension fortfarande på jakt efter musikalisk och kulturella utmaningar. För även om det stundtals kommer vibrera i marken framför Orange Scene finns det ständigt en nyfikenhet för något större än den stora festen, både för Damon Albarn och Roskilde.