Galna scenshower där publiken tvingas delta i löjliga lekar, som att springa runt i gigantiska cirklar. Det är den klassiska definitionen på en Dan Deacon-konsert; en mardröm för den säkerhetsansvariga. Om man är obekant med Dan Deacons musik men bekant med livframträdandena skulle man lätt kunna få för sig att det hela är en gimmick eller ploj. Men Dan Deacon är en enormt kompetent musiker, som under många år har friskt blandat musikalisk humor och experimentell lust i sina verk, där låtar som The Crystal Cat från 2007 är ett typexempel.
Men, alla växer väl upp till sist? America är i allra högsta grad ett seriöst album. Det är också det första utav Deacons album som på riktigt känns som ett album och inte bara en samling låtar – även om 2009-års Bromst var och nosade på samma territorium. Faktum är att albumets andra halva består av samma låt (USA) uppdelad i fyra delar. Och det vackra skivomslaget du ser där uppe är ett fotografi av Lake Placid där två vinter-OS har utspelat sig, vilket ytterligare stärker den redan nationalistiska känslan kring albumet. Det är nog inte en allt för vild gissning att America är ett konceptalbum om – du gissade rätt – Amerika.
Men koncept åsidosatt: det är ett otroligt levande album. Dan Deacon verkar ha breddat sitt musikaliska spektrum enormt – stråkinstrumenten samsas med elektroniska toner vilket skapar en relativt unik ljudbild. Kontrasterna är som tydligast om man jämför hur de två halvorna börjar – den första med elektroniskt oljud och den andra med lågmälda stråkar. Och dessa polariserade element fungerar också förvånansvärt bra ihop.
Ett av albumets höjdpunkter nås tveklöst under Prettyboy och dess långa och magnifika uppbyggnad. Det är svårt att inte dra paralleller till Sigur Rós – dess stråkar och melodi låter som något bandet skulle kunna koka ihop om de fick för sig att övergå till ett elektroniskt sound. Albumet är också väldigt enhetligt bortsett från första singeln Lots som känns lite malplacerad – dess ”in your face”-pop rimmar inte speciellt bra med resten av skivan. Kanske hade den passat bättre på Deacons förra album? Däremot är True Thrush ett välkommet popinslag som säkerligen hade passat bättre som första singel.
Dan Deacon har skippat humorn den här gången. Men det betyder inte att han har övergett lekfullhet eller musikutforskningen. Han har inte växt upp – han är bara inte lika skojfrisk längre.