Riktigt bra kulturjournalistik kan förändra sättet man närmar sig ett konstverk på. När Pitchforks intervju med Deafheaven lades ut i mitten av förra månaden fungerade den som en brygga av förklarande sammanhang mellan bandets genombrott Sunbather och deras nya fullängdare New Bermuda. Under samtalet berättar frontmännen George Clarke och Kerry McCoy om startpunkten för Deafheaven, och hur konstellationen uppkom ur en levnadssituation som inkluderade att sova i bilar, duscha sällan och aldrig ha några pengar. En talande historia är hur det instrumentala postrock-bandet Russian Circles, som de var förband till under sin första Europaturné, till slut började köpa billiga hotellrum åt dem för att de skulle kunna tvätta av sig mellan resmålen. Sunbather handlade om att desperat söka något annat, men trots att skivan innehöll rader som ”I held my breath and drove through a maze of wealthy homes / And I watched how green the trees were / And I watched the steep walkways and the white fences” var det svårt att greppa vilket Clarkes perspektiv var.
Medlemmarna i Deafheaven behöver inte blicka in mot andras fönster längre, de har slagit igenom och skapat underlag för saker många tar för givet – en stadig inkomst och ett hus eller lägenhet. Men från en förort som börjat bränna skriker Clarke numera om materiella mål och musikaliska genombrott som inte givit honom ett mindre oroligt bröst. ”There is no glamour / Only the mirage of water ascending from the asphalt / I gaze at it from the oven of my home” heter det i Luna, som fungerar som en mardrömslik utveckling – en tankemässig avveckling – av Sunbather-singeln Dream House.
New Bermuda innehåller flera element värda att notera (och som det har noterats i den alternativa musikpressen, så jag tänkte att vi drar igenom det hyfsat kort och koncist). Clarke har kraftigt utvecklat sitt sätt att skrika på, det går numera att urskilja vissa stavelser och hans röst känns på gott och ont mer som ett mångfacetterat instrument än ett kraftfullt tonfall. Bandet har gjort tummen upp åt McCoys slitna Slayer– och Metallica-t-shirts och låtit honom och den återkommande producenten Jack Shirley sammanföra deras episka uppbyggnader med thrash-riff, energiska solon och black metal-passager som framstår som snyggt fejkade norska medborgarskap. Till sist har de ruskat om sitt community litet, genom att doppa tårna utanför den argsinta men trygga zonen och vinka till sig influenser från grabbar som Mark Kozelek, Jeff Tweedy och Gallagher-brorsorna. Summan är en sprakande fusion av slowcore och metal, vilket i en frisk värld hade tagit över definieringen av soptunnan metalcore.
Men det är inte lätt att lägga grund till en emotionell tematik på uppnådd medelklass som i sin tur öppnar upp för en ångestfylld mättnad. ”Vad gör vi nu?”-insikten är enkel för många att relatera till, men Clarke lyckas aldrig bygga några personliga slott att riva sönder i samma nivå som fadersuppgörelsen på The Pecan Tree, längtansfulla Dream House eller den kryptiskt sörjande Violet. New Bermuda är ofta lika vacker som livets mer omruskande tillfällen – kyrkklockorna i Brought to the Water, crescendot i Luna, Baby Blues flertal skiftningar efter ett hypnotiskt intro, softrock-upplösningen i Come Back och typ hela Gifts for the Earth (där det låter som att någon smugglat in en rabiat kamphund på en skrivkurs i britpoprefränger). Däremot driver Clarke inte sig själv till ovan exemplifierade uttrycksfulla nivåer. ”Where has my passion gone?”, är den första frågan George Clarke ställer sig på New Bermuda. Visst finns den inneboende i Deafheavens tredje skiva – likväl har en råhet gått förlorad i bandets soundmässiga tur på outforskat vatten. New Bermuda är mörkare, hårdare, svårare, ändå inte lika smärtsam eller privat, men visionerna som avtäcks lovar gott för en fortsatt elektrisk karriär.
Ps. Till nästa skiva önskas det med eftertryck att Deafheaven slutar med otyget att låta sina stycken tyna bort istället för att faktiskt avsluta dem på värdigt vis. Ds.