Sett till hur svårt det är att tyda George Clarkes skrik är det uppseendeväckande hur mycket vikt Deafheavens vokalist lägger i orden han vräker ur sig. Innan Dream House och Sunbathers titelspår gjordes tillgängliga postade Clarke låttexterna till offentligheten. Jag gråter redan, sa ett av bandets fans när Dream Houses narrativ presenterades. Det består av två delar; ett stycke som behandlar längtan efter det som man aldrig kan få, i det här fallet konkretiserat i form av vyn av Manhattan, och en korthuggen, drömlik monolog två personer emellan om döden. Ta bara mina pengar nu direkt, sa en annan när han läst igenom Sunbathers text, som tar upp samma typ av tankar. I en intervju med Pitchfork berättar Clarke att låten skrevs när han för en tid bodde hemma hos sin mamma i ett välbärgat område:
”[…] one day I skipped class drove around and I just saw this girl in the nicest house, and she was just laying there, and I was totally overcome with immense depression. It looked so nice, and I was in that “what the fuck am I doing with my life?” mood at the time.”
Han har blivit betydligt öppnare som artist de senaste två åren, Clarke. När 2011 års debutalbum Roads to Judah gavs ut ville han ogärna prata om detaljer i sina låttexter men gjorde klart att skivan handlade om hans besatthet och tvångstankar, självföraktet som kom med den verkligheten och självmedicineringen som var nästa steg i ledet. Tredjespåret Unrequiteds skälvande avslutning visar hur det kunde ta form i musiken: ”I can’t move on, because I can’t shed the weight of myself / There is no such thing as the past, present, or future / There just is, and it never goes away / I thought about you for the rest of the day / Catching my head turning to find you again / I hated myself for it.”
Vid sidan av de vanliga ämnena – religionskritik och -hat, nihilism, naturvurmande med mycket mera – har black metal till stor del ofta behandlat depression. Depressiv eller suicidal black metal, med framstående band som Shining och Nocturnal Depression, karaktäriseras av mörka, långsamt drivande atmosfärer. På samma sätt som Deafheaven inte helt passar in under den mer övergripande BM-termen får de inte heller plats där. George Clarke skriker mer öppet än tidigare om sina tillkortakommanden men Deafheavens musik vandrar den motsatta vägen, mot en mer extatisk känsla.
”[…] the most annoying thing is that writers want to point it out as being purposefully controversial, like, “Oh, they made the most un-black metal record [cover] they could.”
Nick Steinhardt från Touché Amoré har designat omslaget till Sunbather. Det har en rosa nyans. Clarke och bandets andra huvudmedlem, Kerry McCoy, kan förneka att de velat provocera med det normbrytande valet hur mycket de vill, faktum kvarstår: det ringar in hur Deafheaven – hur mycket de än uppskattar metal i allmänhet och black metal i synnerhet – vägrar vara en del av något. Med en vision som sträcker sig utanför den hand som fött dem kommer ett ökat spektra av en annars selektiv musikjournalistik. Och med oinbjudna gäster kommer distanseringen från de trogna metalfansen. Det är vare sig förvånande eller konstigt att metalfans reagerar negativt på uppskrivningar av Deafheaven från publikationer som inte vanligtvis bjuder på någon större täckning av genren.
Deafheaven blir en uppenbar symbol för den lilla del av metalvärlden som möts med acceptans. För alla de som spenderar tid, kraft och pengar på att ta del av den övriga, mer förbisedda världen blir Deafheaven ett mål. Sunbather beskrevs under arbetsprocessen av Clarke som mer experimentell, vilket gjorde att jag förväntade mig något mörkare än förstagiven. Istället är det ett av de mest tillgängliga skivsläpp inkorporerandes black metal-influenser som jag har hört – och en kraftigare rörelse mot en mångfaldig publik.
Sunbather är en enda stor smältdegel av sound från band som Slowdive, My Bloody Valentine, Explosions in the Sky, Mogwai, Emperor, Mayhem och Agalloch. Jag läser att ett par fans tycker att avslutningsstycket The Pecan Tree låter som om screamopionjärerna Orchid spelade black metal och det kan ligga något i det. Samtidigt är gitarrslingan som inleds 5:20 in extremt ljust klingande. Och mellanspelet Windows är en exakt replika av Godspeed You! Black Emperors mullrande, samplefyllda 90-tal – jag trodde för en sekund att det var ett gömt spår från F♯ A♯ ∞ eller Slow Riot for New Zerø Kanada. Det finns så mycket rockhistoria att upptäcka i Deafheavens musik att de lätt skulle kunna tappa greppet helt om ett eget sound.
Det som gör att det aldrig sker är McCoys förmåga att skriva melodier, Clarkes outsinliga energi i allt han tar sig för, det nu långt utvecklade trumspelet från Dan Tracy och bandets trogna producent Jack Shirley som är det stora hjärtat bakom det varma, omfamnande ljudet som präglar Sunbather.
Albumet har lite att hämta i komplexitet om man jämför med till exempel kompisarna Altar of Plagues nya skiva Teeth Glory And Injury och är med sina långa uppbyggnader och frigöranden något förutsägbar. Det gör att det finns få moment som träffar lika hårt som Roads to Judahs klimax (se bland annat Violets bäcksvarta avslutningsgnyende) men det leder även till att Sunbather är en helhetsmässigt flödande triumf. Av de sju spåren är tre stycken lite kortare interludium och övriga fyras hetsiga postrock sträcker sig alla över nio minuter. På Please Remember pratar Alcests Stéphane Paut över en noisematta som inom loppet av nån sekund förvandlas till en ensam akustisk gitarr. Den ödsliga elgitarr som så småningom faller in är ett passande foto för vilken upplevelse broarna mellan huvudlederna tjänar.
Den når Sunbathers längsta och kanske mest emotionellt komprimerade del. Vertigo hinner öppna smakfullt med ett utstående cymbalspel innan den leder in i mer rastlöst vatten, övergå i ett avstickande solo och återfödas 8:06 genom ett helt rubbat riff. De tre sista minuterna är en defilering. ”Lost in the patterns of youth”, upprepar Clarke och intalar sig själv att fokusera på ljuset mellan persiennerna.
Det hade varit en avslutning att tala om och sprida vidare men för att förstå Clarke och var han kommer ifrån är den oupplysta The Pecan Tree behövlig.
”I am my father’s son / I am no one / I cannot love / It’s in my blood”
I intervjun som tidigare citerades berättar Deafheavens vokalist att The Pecan Tree handlar om hans pappa och deras likheter sinsemellan, och hur han skakade i hela kroppen när de spelade in den: ”My dad is happy, but there’s something deep down that’s discontent with him.” I låten beskriver Clarke hur han ser sig själv, känslomässigt avdomnad, i sin far. Min pappa var också en glad person, med en gömd sorg, och för en månad sedan försvann han ur min familjs liv alldeles för ung. Det är en låt som gör ont att lyssna på, vilken bakomliggande historia man än bär på.
Sunbather bär på idén om perfektion, en existens som George Clarke menar är ouppnåelig i och med faktorer som egna fel, relations- och familjeproblem och död. Det är något man får förlika sig med. Sunbather är att önska sig ett annat liv, ett annat hus, en annan psykisk hälsa men det är också att stirra solen i ögonen och fortsätta vidare. Deafheaven har skrivit sju musikstycken som tillsammans gör den kampen lite, lite enklare.