Det har varit väldigt svårt att sympatisera med Ben Gibbard de senaste åren. Från att ha varit den oskyldiga lilla emopojken ansvarig för bandets vackra nutida klassiker som Soul Meets Body och Transatlanticism, så blev han istället ansiktet utåt för alla världens stalkers under 2008. Den fullkomliga katastrofen som är texten till I Will Possess Your Heart aktiverar snarare kräkreflexer än gåshud: ”And I long for this mirrored perspective / When we’ll be lovers, lovers at last […] You reject my advances and desperate pleas / I won’t let you let me down so easily.”
När han väl lyckades hitta kärleken igen och fick hjärtat fångat av Zooey Deschanel, så gav han oss bandets mest oinspirerade skiva hittills: Codes and Keys. En tråkig skara låtar som Gibbard borde hållit för sig själv. Texterna var inte längre fruktansvärt motbjudande stundvis, men det fanns inte heller någon charm kvar. Vid den tidpunkten fanns det inte särskilt mycket som gjorde Death Cab For Cutie intressant. Det fanns hopp om att bandet skulle återuppfinna sig själva, eller åtminstone fräscha upp sitt sound, när gitarristen Chris Walla lämnade bandet efter 17 år under skrivningsprocessen, men slutprodukten av Kintsugi blev en fulländad version av Codes and Keys. Inte direkt en våt dröm som går i uppfyllelse, men hellre det än ytterligare ett nederlag.
Det som däremot har ändrat bandet är Gibbards skilsmässa med Zooey Deschanel. Nästan varje låt på skivan handlar om henne och deras separation, med osubtila texter som ”Was I in your way / When the cameras turned to face you? / No room in frame / For two” och ”You’ll never have to hear the word ”no” / If you keep all your friends on the payroll / The non-disclosure pages signed / Your secrets safe between those lines”. Målet med skivans lyrik verkar vara att ingen ska lämnas ovetande om deras skilsmässa och att det är väldigt, väldigt synd om honom.
Trots att temat på Kintsugi känns enformigt så är det instrumentala tvärtom. Även om låtarna inte får en att jubla av total entusiasm, så är det ändå ett bra snäpp över de två senaste skivorna. Det finns ett par Death Cab-hits att avnjuta här, bland annat de stereotypiska låtarna som återfinns på varje skiva sedan 2005: singeln som sammanfattar skivan (Little Wanderer), den akustiska låten där Gibbard är jättedjup och jätteledsen (Hold No Guns) och den ovanligt poppiga låten (The Ghosts of Beverly Drive). Det känns som att två planeter krockar när jämförelserna för skivan rör sig mot Markus Krunegård, då även han är duktig på samma albumrecept – men det finns fler liknelser än så. Den kaxiga Good Help (Is So Hard to Find) har en stabil mix av indie och disco, vilket vår kära Krunegård har som signum. Det är så pass att en kan börja spekulera om Gibbard har snöat in sig på den svenska indiescenen.
Tidigare fans av bandet kommer hitta guldkorn att lägga till i både ”nu är det vår och jag ska glassa i solen”-spellistan och ”fan vad jag hatar mitt liv”-spellistan, som säkerligen kommer stanna där under flera år. Om du däremot inte är frälst av bandet sedan innan så äter jag upp min finaste hatt om Kintsugi är skivan som får dig att konvertera.