Deerhunter
Roskildefestivalen, 6/7 – 2014

Jag undrar hur det är att vara ett band som innan de går på scenen nästan alltid vet att deras publik kommer att minska i takt med låtarnas framfart. Man borde nog fråga Deerhunter, kvintetten som torde vara en av rockvärldens mest introverta akter. Frontmannen Bradford Cox har berättat om hur han träffade andrahjärnan Lockett Pundt under skolåren, om hur det var hans sätt att sitta ensam och titta ned i golvet som fick honom att bli närmast förälskad. Sedan dess har de tillsammans med bland annat nuvarande medlemmarna Moses Archuleta, Frankie Broyles och Josh McKay fortsatt ägna sig åt dessa introspektiva utflykter, med skillnaden att klassrummen och blyertspennorna är utbytta mot festivalscener och instrument. På Roskilde inleder de med Agoraphobia, en låt med en titel som är fobin för offentliga platser.

Dagen innan har medlemmarna firat sitt hemlands nationaldag på olika håll. Cox berättar att den eviga ungdomen Lockett sprungit runt och skjutit fyrverkerier. Från scen glömmer Cox bort att tidsskillnaden gör att han hoppat fram till den 6 juli och tror istället att han spelar datumet dessförinnan. Han utnämner den 5 juli till Denmark celebration day och jag står och tänker att det måste vara tråkigt att missa sin egen nymyntade högtid.

Även om Cox glider in i sin försjunkna karaktär så fort han slår an ett gitarrackord verkar han mellan låtarna vara på ovanligt gott humör. Innan bandet spelar Desire Lines – den sällsynta låtskrivaren Locketts verkliga fyrverkeri – tillägnar sångaren låten till Christiania med orden ’Keep blaze’. Precis som övriga nio låtar som Deerhunter framför är den sävligare och vagare än i studioform – synen under det hiskeligt långa gitarroutrot när fyra musiker med stränginstrument står vända mot varandra med en oefterhärmligt nonchalant hållning är obetalbar.

Men det är också mer intressant än det är bra. Deerhunter är så dåliga på att genomföra en regelrätt konsert att det blir underhållande men Cox uttryck – smärtan, isoleringen och främlingskapet som brukar gifta sig så väl med bandets musik – får ducka för en gränslöshet som inte sällan slår över. Det gör honom till en musiker som det är svårt att sluta följa – men också en ojämn sådan som man aldrig kan räkna med. Neon Junkyard, en av höjdpunkterna från förra årets Monomania, bränns av som tredje låt men sedan riktas fullt fokus mot att driva genom den övriga diskografin. Hazel St och ljuvliga Octet blir Cryptograms bidrag och från både Microcastle/Weird Era Cont. och Halycon Digest plockas tre spår. Under den senare hälften av spelningen följs Rainwater Cassette Exchange av Nothing Ever Happened och det är som om de fem medlemmarna ställer sig runt den och slår sönder alla spår av hitpotential med basebollträn. Vid ett tillfälle sitter alla fem ner – Archuleta bakom sitt trumset och de övriga fyra på knäna framför sina effektpedaler.

Det finns inte en tillstymmelse till att frångå denna navelskådande monolog och det är lätt att sväva iväg i tankar kring hur mycket av deras tid i Danmark som spenderats i fristaden i Christianshavn. Cox säger: ”Here’s an old song. I guess they’re all pretty old now. But so am I.” Jag säger: det märks inte. Deerhunter har närmat sig ett mer konventionellt rocksound på de två senaste fullängdarna men deras upptäckarlusta har inte sinat med tiden. Därför krockar deras godståg till liveframträdande med delar av publiken, hinner spåra ur och räta upp sig igen ett par gånger under Arena-spelningen. Men jag tror att Deerhunter tar det med ro. De har aldrig förväntat sig bli förstådda. Jag tror inte alltid att de vill bli.