Deftones
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014

Att ett band som formades genom att den då 15-åriga Stephen Carpenter skadades av en bil när han åkte skateboard – och därigenom fick tid över till att lära sig gitarr – kom att återuppleva en liknande men långt mycket allvarligare olycka 20 år senare är en tragisk cirkelironi. I november 2008 hamnade basisten Chi Cheng i koma efter han suttit i passagerarsätet bredvid sin syster då deras bil voltade tre gånger. I april förra året stannade hans hjärta, trots att hans tillstånd tidigare förbättrats. Två veckor senare stod Deftones på scen igen, på Dallas Stadium under Edgefest, och Chino Moreno sjöng i inledande Be Quiet And Drive (Far Away) om att försvinna bort i fjärran.

Deftones konsert på Roskildefestivalens största scen är känslosam men åt andra hållet. Att ett band som gått igenom så mycket de senaste åren kan stå så stadigt och fortfarande ha en frontman som skuttar runt och ho:ar likt en pojke som ropar in ekon i en grotta är beundransvärt. Chino Moreno är på strålande humör i kvällssolen, iklädd en Beyoncé-t-shirt med ett stort hål i längst ned. Klädvalet kan ses som en symbol för vad Deftones gör under sina en och en halv timme på Orange – framför kommersiell och välputsad rock som när som helst kan trasas sönder av sin frontmans avgrundsdjupa vrål eller Carpenters gitarrljud. Carpenter själv har dagen i ära på sig en Hard Rock Café-tröja från Sydney och säkrar därmed i vanlig ordning titeln som dagens mest jordnära musiker.

Den första spelningen Sacramento-bandet gjorde utanför USA var på Roskilde, 1995. Moreno lyckas glömma av att han redan berättat detta i början av sitt mellansnack och berättar det en gång till (rätt information är dock 1996). Tre låtar in, under My Own Summer (Shove It), börjar vattenmuggarna regna över de främre raderna men det dröjer fram tills i mitten av konserten, under Koi No Yokan-låtarna Poltergeist och Rosemary, innan bandet lyckas föra in lite nerv i framförandet. I den sistnämnda är basslingan så stark att det känns som att man kan sträcka ut händerna mot luften och hiva sig upp på den.

Det är där Deftones är som bäst i dag, när de hänger över det långsamma och Moreno smeker fram sin röst. Då framstår Carpenters skapelse som något av det vackraste som sprängde sig loss från den bespottade nu-metal-scenen. Strax innan extranumren med Root och 7 Words böjer sig Moreno fram och pussar Carpenter på kinden. Deras spelning är i festivalsammanhang för lång för sitt eget bästa men jag kan förstå varför; de verkar vilja stanna där uppe, tillsammans, och tillsammans med sina hängivna men lite soltrötta fans.