Sounds of the Universe visade sig vara en betydligt bättre titel än sitt innehåll. Besvikelsen var ett faktum. För en gångs skull kändes det som att Depeche Mode hade ansträngt sig för att acklimatisera sina ljudbilder till sin samtid. Genom åren har vi fått färdas i deras tidlösa, men samtidigt så tydliga 80-tals utformade ljudgångar. Men plötsligt doftade det mer stadiumflört än ljudet av Basildon. Den industriella ryggraden som tar oss tillbaka till Berlin och som flörtar med Düsseldorf har ständigt varit bandets signum. Och visst, Depeche har ju varit lite på dekis sedan Ultra släpptes, vilket var 1997, men nu höll ju skeppet på att sjunka. Därför är det jävligt befriande att Delta Machine tar oss tillbaka till svunnen tid. Welcome To My World, första spåret, är inget annat än en förlåtelse för bandets tidigare synder. Det är beats i sann Ralf Hütter-anda och en eskalerande rytm som förmodligen får taket att lyfta i refrängen.
Singeln Heaven skvallrade tidigt om stordåd. Den här gången kan man dock inte sätta fingret, lika tydligt, på bandets referenser, även om mötet mellan jätten i väst och industritunga Tyskland ligger som ett filter genom skivan. Det framgår redan av titeln, Delta Machine. Delta som en tydlig representant av amerikanska influenser och Machine som påminner oss om den elektroniska musikens ursprung. Extra snyggt att skivan delar initialer med Depeche, på så vis kunde det förmodligen inte börjat bättre.
Betydligt mörkare knarrar syntharna 2013 än 2009, men det är också i svärtans händer som de tydligast vecklar ut sin romans för verkligheten. Ett större djup och framförallt en platta som vågar ställa krav på lyssnarna igen. Vi möter den borrande inledningen av Angel innan Dave Gahan visar upp sitt breda sångregister som onekligen bara blir bättre med åren. Det är tydligt hur han utvecklats, Mr. Gahan, och att de musikaliskt lägger större tyngd i att nyttja hela hans bröstkorg. För det är inte direkt någon hemlighet att sångpartierna är fler och består av en gnutta mer pondus när vi skriver 2013.
Jag blir knäsvag av syntharna i Should Be Higher: hur de lager på lager adderar strömmar av elektroniska impulser och de repetitiva beatsen som vaggar in oss. Men det är trots allt i Soothe My Soul som Depeche Mode har sina största stunder. Inte lika klar som klassikern Personal Jesus men förmodligen den naturliga korsbefruktningen mellan Violator-favoriten och Never Let Me Down Again. Gemensamt är hur tydligt den kommer rycka tag i vilken publik som helst. Med sin snärtiga stadiumsynth knäpper de oss alla på fingrarna. Särskilt förvånande är det inte om de här direkta syntharna visar sig bli en livefavorit, för det finns ett driv som gjort för att förföra en publik, precis som i det mäktiga avslutet, Goodbye. Det här är förmodligen det bästa som hänt Depeche Mode sedan Ultra. Man kan inte annat än gratulera ett band som hittat hem.