Depeche Mode
Globen, 27/6 – 2013

Inför spelningen läser jag någon jämföra Depeche Mode med U2. Till viss del köper jag det, för det finns en länk mellan fredsduvan Bono med band och ett heroinproblematiskt Basildonband – båda är stadiumrunkare. Det är påkostade nummer med stora visioner. Men det visar sig ganska snabbt att Depeche Mode är lika mycket ett rockband som ett synthband till dags dato – Martin Gore får en gitarr att yla i självaste Precious. Vem hade trott det under Ultra-eran?

För det är till historiska skatter de söker sig även om Delta Machine visade att den här trion fortfarande är relevant och inte nästa Museum-export. Det är trots detta få av Delta Machines spår som kommer till sin rätt i den här kontexten. Should Be Higher och arenadunkande synthslingan Soothe My Soul hör till undantagen. Istället är det Policy Of Truth som briljerar till en Dave Gahan dansandes som en gud och Martin Gores stämma i avskalade Judas som får tårarna att titta fram.

Det är i stunder som dessa som jag fnyser över rapporter om att Depeche Mode har blod på sina händer (läs Arvikafestivalen och Peace & Love). Det räcker med att jag tittar mig omkring inför ett nästintill fullsatt Globen för att förstå problematiken. Depeche Mode har en målgrupp som samlar rynkor, precis som bandet, och jag med mina 22 år i livet hör till de riktigt unga. Det är inte Depeche Mode det är fel på.

2013 är det här en stripshow med svärta – och det finns inte mycket som går upp emot allsången i Enjoy The Silence och efterföljande Personal Jesus. När 24 000 handflator möts om och om igen ovanpå synthmattor kan band som Depeche Mode blicka framåt som bäst genom att titta bakåt. Lite synd att Andrew Fletcher mixar för mycket med syntharna i briljanta Just Can’t Get Enough – vi hade behövt lite mer tuggumipop mot en kväll som annars gett oss Black Celebration och A Question Of Time. I avslutande Never Let Me Down Again finner man knappt ord, men julafton kom visst tidigt för alla synthare.

Foto: Simon De St Croix/press