Lika säkert som årstiderna skiftar släpper Depeche Mode ett album vart fjärde år. Nu har det hänt igen. Ursäkta om jag inte gör vågen, men 2013 års Delta Machine och föregående släppet Sounds of the Universe kan bäst beskrivas som albumen dit syntluggar går för att dö. Av uttråkning. De flesta har fortfarande viss vördnad för det legendariska syntbandet, och med relativt starka comebacks från genrekamraterna Pet Shop Boys och New Order kunde få fans låta bli att så ett litet frö av hopp trots allt.
Det första som slår lyssnaren när Spirit sätter igång är att produktionen låter som den ska. Musikens förtjänstfulla sidor kommer till sin rätt – de elektroniska instrumenten känns varma, råa och fulla av liv. Ibland verkar det som att produktionsteamet arbetat emot bandets vilja – Poison Heart är, betraktad som komposition, så tråkig att den kunde vara skriven av Michael Bublé men blir en märklig lounge/industri-hybrid i producenten James Fords händer. Det är på riktigt fascinerande, som om Trent Reznor skulle producera George Michael.
Men partier av albumet förblir märkligt tomma och luftiga utan att något enskilt element sticker ut. Alltför många låtar bär någon slags easy listening-prägel med bluesiga undertoner, ett sound som aldrig varit smickrande för gruppen men ändå gradvis tagit mer och mer plats sedan Alan Wilders avhopp i slutet av 90-talet. Singeln Where’s the Revolution är skamligt tam för sin titel – det är som att Depeche Mode filat av alla hörn och kanter på sig själva och blivit syntmusikens adult contemporary.
Det är först när gruppen vågar brusa upp och bli lite ogästvänliga som Spirit är rolig att lyssna på. You Move använder sig av ett subtilt och bedrägligt taktbyte som gör att låten snubblar fram på ett snyggt sätt. Cover Me muterar via ett rått arpeggio till ett sakralt crescendo som för tankarna till gruppens största stunder. Scum är, i alla fall i jämförelse med en del andra låtar på albumet, skönt skränig och aggressiv i samma anda som Barrel of a Gun eller John the Revelator.
Få som intresserat sig för Depeche Mode till den grad att de faktiskt lyssnar på Spirit kan ha missat att albumets tema går i revolutionens tecken. Tyvärr blir det ofta lite pinsamt då texternas samhällskritik konsekvent ligger på Flight of the Conchords-nivå, i synnerhet låtar som Poorman (herregud, titeln!) och introspåret Going Backwards. Det är inget nytt egentligen, redan på 80-talet var textrader som ”Keep telling us we’re to have fun / then take all the ice cream so we’ve got none” inte de mest tankeväckande vänsterpolitiska slogans som formulerats genom musik. Kanske kändes det ändå lite roligare då, i kontrast till Spirits repetitiva mässande om krig, terror, trickle-down-economics och giriga företag. Om låtskrivaren Martin Gores åsikter är rätt eller fel är mindre relevant för musiken, som varken känns dystopisk, socialrealistisk eller kampfylld. ”You’ve been pissed on long enough” låter mer blasé än edgy vid det här laget.
Tyvärr är Spirit ännu ett mediokert album i den parad av mediokra album Depeche Mode som oftast spottat ur sig under 2000-talet. Det låter för det mesta helt okej, men fjärran från storhetstidens ikoniska syntanthems. Musiken saknar både driv och nerv. Gruppens spontana formtopp Playing the Angel från 2005 visar sig allt mer vara ett undantag från regeln för en grupp som intresserar sig mer för arenaproduktioner med illa placerade trumsolon och elektronisk neo-soul än den syntpop de faktiskt blivit världsberömda för. Depeche Mode har frustrerande nog inte tappat förmågan – de har bara fått dålig smak.