Destroyer
Roskilde, 30/6 – 2016

The War on Drugs tog tillbaka gubbigheten från gubbarna när de gästade Roskilde förra sommaren. Ett år senare har Dan Bejars Destroyer gjort en liknande resa – med senaste albumet Poison Season lät han sin ursprungligt minimalistiska indierock eskalera till en allt mer Springsteenskt saxofon-centrerad. Ett whiskyglas står placerat vid Bejars fötter, dit han kontinuerligt återvänder mellan låtarna (eller bara när någon annan spelar ett solo). ”I’ve been around the world, seen a million girls” är det första han mumlar ut under inledande Bangkok. Hans framtoning har alltid varit den hos en anekdot-tung och lätt alkoholiserad morfar, och den nuvarande musikaliska inramningen har aldrig passat honom bättre.

Det senaste albumets filmiskt orkestrala arrangemang tar ut sin rätt i liveformat, med en saxofonist såväl som trumpetare att luta sig tillbaka mot. Blåssektionen står stadigare än Bejar själv och överbryggar spelningens motsägelsefulla element. 2011 års softrockiga genombrott Kaputt – kanske det smörigaste som någonsin gått in under ”indie”-begreppet – ges stort utrymme i setlisten, där Chinatown träder fram redan som andralåt. Precis som Savage Night at the Opera lyckas den ta steget från sovrummet till rockklubben, medan European Oils som vanligt låter publikhavet brista ut i ett kollektivt ”the fucking maniac!”. Bejar har i intervjuer ställt sig frågande till den uppslutning strofen får under hans spelningar – ”it really sounds like AC/DC when you guys shout it back at me” – fullständigt blygsam inför sin egen sprängkraft, eftersom hans inåtvända scenspråk borde blockera ut allt som utspelar sig utanför hans eget huvud.

Men precis som hos The Nationals Matt Berninger vittnar den totala immanensen oftast snarare om djup inlevelse än om ignorans. Mikrofonstativet håller en genomsnittshöjd på en meter över scengolvet, där Bejars hopkrupna kroppshållning blir en direkt förlängning av hans resignerat kraftlösa röstleverans. Varje textrad förmedlas som om han låg på sin dödsbädd – när han under Dream Lover proklamerar ”here comes the sun” föregås det till exempel av ett besvärat ”oh shit” och med slutna ögonlock. Förmodligen känns spelningen ännu mer brinnande där bakom än på Avalons tältscen i dag – men när han lämnar scenen efter en utebbande Bay of Pigs har man kommit så nära man bara får.