Festivalreportage
Distortion 2017 – danskar, deep house och dans
Publicerad: 11 juni 2017 av
Hugo Gerlach
Distortion har gått från att vara en liten lokal gatufest till en riktig partyinstitution som spänner över flera av Köpenhamns stadsdelar under en vecka. Kvartersfesterna under veckan är gratis och hela kalaset avslutas med Distortion Ø ute i ett industriområde på Refshaleøen. Precis som under resten av veckan står den elektroniska musiken i fokus: house, techno, electropop, hiphop, footwork, hardstyle… Om det går att dansa till, finns det representerat på Distortion.
Scenerna är genremässigt fördelade, och området är så pass litet att du egentligen aldrig behöver gå några större avstånd för varken mer öl eller miljöombyte. Årets mest imponerande scen är den dedikerad till tysk housemusik. Det är den första man stöter på efter insläppet, och jag skulle inte bli förvånad om många besökare inte rör sig långt förbi den. Utformat som ett urspejsat huvud med hög hatt är DJ-båset placerat i ansiktets mun, samtidigt som ögonen skjuter laser och näsborrarna pumpar rök. Med rejäla Function One-riggar och namn som Ben Böhmer och Extrawelt bakom spelarna är den gräsbeklädda dansytan alltid välbesökt.
-
Publiken är lättflörtad, och i takt med att Böhmers Berlin-tagning på housemusik pumpar ut över oss svajar publiken och hittar nya sätt att ta festen till nästa nivå. Är det något danskarna kan är det fest. Trots festivalens relativt centrala plats är festivalstämningen påtaglig – folk i djurdräkter klänger i områdets alla träd, flippade ljuskonstnärer jonglerar framför storögda åskådare och folk utnyttjar ljudbåsets släta tak som ytterligare dansgolv. Företeelser som hade stängts ner illa kvickt på i princip samtliga av Sveriges större festivaler (Emmaboda undantaget) är här en stor del av helhetsupplevelsen.
Böhmers molande förmår inte att hålla kvar mig vid scenen speciellt länge utan jag beger mig till den mindre tältscenen dedikerad till mer experimentella technotoner. Fransosen Zadig skjuter vass industriell noise från höften, gör tvära kast in i aciddränkta territorier innan han återigen vrider basreglaget till max för nästa besinningslösa technobanger. Hans i sammanhanget nästan bisarra helskägg är lika imponerande som hans låtval under kvällen. Det är helt klart ett av nattens mer utmanande set men också det som gör längst bestående intryck. Direkt efter att han stigit av kliver hemmanamnet Anastasia Christensen vid – ett på pappret mindre namn, men hemmapubliken dyker upp och gör hennes inledande minuter nästan extra förlösande.
-
Jag smiter strax vidare till den Red Bull-sponsrade innescenen, där hiphopnamn likt Little Simz och ABRA spelat tidigare under helgen. Nu står en annan lokalakt i form av Erosion Flow på scen. Med endast något enstaka släpp per år sedan han startade karriären har han inte det bredaste materialet i ryggen, men hans blandning av skitig, lo fi-vibbande house och likartad techno är onekligen välproducerad (se: The Hustle). Dessvärre är ljudet inomhus inte av samma kvalitet som ute, och när solen nu så smått börjar lysa upp området finns det två stornamn att välja på: tyska Extrawelt och amerikanska Maceo Plex.
Det blir den senare för mig och mina vänner, och under hans headline-set ligger fokuset på stämning över energi. Det finns korta energiinjektioner där tempot stiger, men publiken dansar såklart ändå. Ett typexempel är när han spelar en nedpitchad edit på Ken Ishiis fantastiska Extra från ’95 – i stället för originalets brutala urladdning blir melodin mer stämningsfull. Ju längre setet fortgår, desto fler breakdowns väver han också in, allt till publikens förtjusning. Just där och då, när morgonsolen får dammet att glittra bland områdets containers, när djurbeklädda rejvare sitter på varandras axlar, när den smygande technon plötsligt dundrar ut över hamnen – då visar Distortion varför de är en given start på varje festivalsommar.