Honduras
Dream Wife
Way Out West, 11/8 – 2018
Publicerad: 12 augusti 2018 av
John Jonsén
I den evigt växande kommersialiseringen av Way Out West och dess sponsortäckta yta känns det hoppingivande att festivalens grundpelare fortfarande står någorlunda stadigt – fingertoppskänslan för lovande band inom indiesfären. Cloud Nothings, WU LYF, alt-J och Savages bland så många andra plockades hit i höjden av sin hype, men antalet sådana bokningar som i retrospektiv nästan är legendariska har minskat med åren. Även detta årets skörd av framtidsnamn må vara liten, men en bokning som går i led med festivalens förflutna är Dream Wife. Efter den lovande debutplattan som släpptes tidigare i år fylld med indieassimilerade new wave-hits känns det som att Way Out Wests kärna ändå bevarats, även om den flyttats ut till Bananpiren.
En mindre käpp i hjulet för Dream Wife redan innan de hunnit gå på scen är att de överlappar med Hurulas speltid, och med tanke på att majoriteten av deras målgrupp då befinner sig i industrilokalen bredvid är det ett förhållandevis tomt Honduras som det brittiska bandet sedan bemöter. Lyckligtvis är bandets frontperson Rakel Mjöll så pass professionell och karismatisk att hon inte störs av faktumet – hon ger allt från första sekund oavsett vad. Under den inledande Hey Heartbreaker balanseras ett kroppsspråk av M.I.A.-karaktär, samtidigt som hennes energi är av en själafrändenivå med Blondies Debbie Harry. Efter den gråa festivaldagen som konstant tryckt ner stämningen till botten är det uppfriskande med ett band som utstrålar så mycket adrenalin och värme, inte minst under de Gang of Four-inspirerade spåren Lolita och Fire.
-
Halvvägs in i spelningen har betydligt många fler hittat sin väg in i Honduras-lokalen och lagom till Somebodys allsång lyckas hon få med sig ett välförtjänt gensvar när klungan längst fram skriker med i “I am not my body / I am somebody” och höjer stämningen ytterligare. Dream Wife vet precis hur en publik ska hanteras klockan två på natten när de slår ihop Act My Age med en halv minut av Spice Girls Wannabe, följt av den kaxiga F.U.U där Mjöll rappar fram textraderna och krämar ut den sista energin ur publiken med par ”Jump! Jump! Jump!” under låtens huvudriff. Till slut kulminerar setet under bandets genombrottssingel Let’s Make Out, vars moshvänliga Devo-attityd blir både en musikalisk höjdpunkt för bandet under kvällen, men också den mest minnesvärda.
I och med bandets otursamma schemaplanering, och inte ännu etablerade fanskara hos Way Out West-publiken är spelningen varken ett startskott för omedelbar hype i Sverige eller en sådan legendarisk kväll som kommer talas om i många år framöver, men under natten lades en grund för att Dream Wife ska kunna återvända och leverera en oförglömlig kväll i Göteborg nästa gång. Det finns tveklöst potential nog hos britterna för att det ska ske.