Culture of Volume fungerar inte i teorin. Det är ett överambitiöst, tankspritt och rörigt album. William Doyles andra utgivning som East India Youth börjar med en övertydlig hyllning till David Bowies epos Station to Station, går sedan över till storskaliga och välproducerade poplåtar som för tankarna till Depeche Mode och Pet Shop Boys, mellanlandar i en technolåt, varvar ner med en ballad och avslutas med ett ambientstycke som andas lika mycket Brian Eno som Oneohtrix Point Never eller Tim Hecker.
Det borde inte fungera. Men på något sätt har William Doyle lyckats gjuta sitt mest sammanhållna och välljudande verk hittills.
På sitt första album, Total Strife Forever, lät Doyle flera år av musikskapande ta plats på samma skiva. Låtarna hade en tendens att dela upp sig i två kategorier – raka poplåtar och svävande ljudalster. På Culture of Volume har gränsen mellan dessa två motsatser nästan suddats bort, och istället har Doyle i allt större utsträckning integrerat dessa två sinnesuttryck med varandra. Med hjälp av Graham Suttons enastående ljudmix kan Doyle på en och samma låt tillåta sitt sinne för ljudbilder att samsas med sitt sinne för melodier.
En av de största förändringarna från första skivan är också hur Doyle använder sin röst. Oavsett om han tar sig an poplåtar som Beaming White, den glitterfyllda och stegrande Turn Away eller den isande balladen Carousel, använder han i större utsträckning än tidigare sin stämma som ett instrument. Oftast bidrar det till att särprägla varje låt, men ibland blir det snarare ett irritationsmoment, oftast kombinerat med undermålig låttext – som i End Result. Men för det som han tappar i (över?)dramatik och låttext vinner han istället tillbaka genom oväntade och intressanta melodier och låtstrukturer.
Trots att skivan i princip är omöjligt att definiera utifrån genre, så upplevs den i slutändan med hjälp av ljudproduktion, karaktär och känsla som enhetlig. Culture of Volume är som en humla. Den borde inte kunna flyga, men den gör det ändå.