Live
EMA
Roskildefestivalen 6/7 – 2014
Publicerad: 7 juli 2014 av Jon Egerlid
Alltsedan Past Life Martyred Saints från 2011 har jag tjatat om att vilja se någon flyga EMA med kompband över Atlanten för en spelning. Klockan tre på en solig söndagseftermiddag ställer hon sig så äntligen på Roskildes Pavillionscen för att göra just det. Förutsättningarna är långt ifrån optimala; den intima inomhusscenen Gloria och en något senare speltid då publiken orkat kämpa sig iväg från sina camp hade gift sig betydligt bättre med EMAs svårgenomträngliga musik än gassande solsken.
Erika Maria Anderson äntrar spelat nonchalant scenen, om än utan att verka nedlåtande. Det är en skör balansgång till scenspråk med tanke på den dåliga uppslutningen; Pavillion är inte ens halvtomt. Kroppsspråket är dock helt och hållet genuint hennes eget. Inte en rörelse känns fabricerad. Rösten är stark och tränger sig envist igenom det lager av noise som framför allt dominerar ljudbilden i låtarna från mediokra The Future’s Void. Utlämnande Past Life Martyred Saints är otacksam att försöka leverera i sammanhanget; sköra men gripande låtar som Marked lyser förståeligt med sin frånvaro i setlisten. Även de tre medmusikerna på trummor, synth/bas respektive gitarr sårar intimiteten. Dock bidrar de med att ge ljudbilden ett större djup, vilket i den oerhört explosiva (och oväntade) postrock-avslutningen i låtar som Butterfly Knife och Neuromancer ger associationer till Mogwais starkaste livecrescendon. Rookiescenen Pavillions högtalare pallar emellertid inte riktigt trycket; diskanten är bedrövlig och tyngden i urladdningarna kunde varit betydligt mer omvälvande med ett bättre ljudsystem.
Kvalitetsskillnaden mellan Past Life Martyred Saints och The Future’s Void är mindre uppenbar i livesammanhang då övergångarna för det mesta fungerar dynamiskt i den genomtänkta setlisten. Det är först mot slutet, när EMA spelar förtvivlat menlösa Dead Celebrity, som stämningen sjunker och publikens sorl överröstar amerikanskan. När hon går av scenen drömmer jag fortfarande om hur det kunde ha låtit på Gloria i skymningen.