Arena
Erasure
Roskilde, 29/6 – 2017
Publicerad: 30 juni 2017 av
Rikard Berg
“Är du redo för lite gubbsynt?” frågar min skribentkollega Erik Blohmé på sms. Vi ska se Erasure. Jag är redo. Vi möts upp, dricker några öl och pratar om vad vi ser fram emot med konserten. “Jag vill mest höra den här… ‘I was working as a waitress in a cocktail bar’” börjar Erik, och det visar sig att han hela tiden trott att vi ska se The Human League. De båda syntbanden har egentligen inte mycket att göra med varandra, men Erik är ursäktad. Trots att han både ser ut som och lever som en syntare, finns det inte mycket med Erasures glättiga yta som faller inom hans preferensramar. Erik vill ha sin synt i mörkare färger.
Man ska inte gå för hårt mot Erasure, invänder jag. De är gayikoner som varit subversiva just genom att göra så osubversiv musik. Dess beståndsdelar är ren kanaliserad glädje och det är genom den frigjorda dansen som det politiska sker. Erik nickar. Väl på spelningen har vi ingen nytta av våra kontextuella analyser. Erasure gör en hemsk spelning, och det enda sättet att gardera sig är att hoppa och sjunga med.
-
Vince Clarke – hjärnan bakom Erasure – utvecklades med sin samtid under de första tio åren av sin karriär. Han var en av syntpopens mest lekfulla upptäckare och gav oss hits med band som Depeche Mode och Yazoo, innan han slutligen landade i Erasure. Men när året är 2017 har Clarke slutat utvecklas för länge sedan, och Erasure har vuxit fast i vad som var hett för 25 år sedan. Live lever de på gamla meriter, vilket ändå ger dem en storpublik – Always, Sometimes och A Little Respect drar den största allsången men är långt ifrån de enda låtarna som sitter kvar i folks muskelminne. Inte minst är hela Roskildes publik i stråhatt samlad, vilket passar perfekt eftersom Erasure låter som Rednex i kväll. Det är som att Melodifestivalen 2002 händer igen, inget är förändrat, förutom att alla inblandade är 15 år äldre. Samma bidrag framförs om och om och om igen – ett scenario taget rakt från mina mardrömmar.
“Det är som E-type utan rappen!” utbrister Erik glatt. Det är ytterligare en av många referenser till Melodifestivalen. “Hela konserten är som introt till Electro Velvet!” säger min andra närvarande skribentkollega Nike, och åsyftar Storbritanniens Eurovisionbidrag från 2015 som vi beskrev som “Crazy Frogs rännskita” när det begav sig. Lite snällare är det att jämföra med ett annat syntband: New Order, som spelade på samma Roskilde-scen för ett år sedan. De fick sin musik att kännas tidlös och glödhet – Erasure gör helt tvärtom.
-
Always meme-potential går till spillo när några syntdelar skärs bort från liveversionen och refrängerna aldrig riktigt lossnar. Oh L’amour kläs in i ett blaffigt housebeat, som att de försökt ge låten en uppdatering men råkat klicka sig in i mappen med överblivna beats från 1992. Bandets senaste singel – den horribelt krystade Love You to the Sky – rivs av tidigt och vilar som ett spöke över resten av konserten. Alla låtar som framförs smälter ihop till en smaklös soppa och så fort tankarna vandrar iväg börjar singelns textrader ringa i öronen: “You blow me away to the soul / I love you to the sky, sky, sky, sky / I’ll not tell you lies, lies, lies lies / Baby, say it’s me you’re holding”. De går att applicera överallt, eftersom allt låter likadant.
Men man ska inte gå för hårt mot Erasure. En gång i tiden var de faktiskt med och la grunden till Melodifestivalens alla bidrag – de var stilbildande för 2000-talets electroschlager, om man så vill säga. Även om det inte är en konsert värdig Roskilde, utan mer känns som ett kompisuppträdande på Christer Björkmans 60-årsfirande (han fyller om mindre än två månader!), är nästan alla glada när Erasure spelar. Det är vi med. Usla spelningar kan också vara kul.