Erik Lundin
Bråvalla, 1/7 – 2016

Styrkan i de strålkastare och lovord som riktades mot debut-EP:n Suedi översteg vida upphovsmannens egna förväntningar, vilket, sett till den svenska hiphopens plötsliga pånyttfödelse för några år sen, kanske inte egentligen borde komma som en chock. Om hiphop-Sverige gått från att vara en lerig åker till en blomstrande sommaräng är Erik Lundin otvivelaktigt blomman med grönast blad och gulast bladkrona. Han är direkt sprungen ur hiphopen som musiktradition, men framtoningen är ödmjukare och orden mer sympatiska. Att ordföljden ”busy creating the future” självsäkert pryder Lundins ryggtavla är kanske inte lika kaxigt som det är sanningsenligt.

Hiphop-kollektivet RMH (som Erik Lundin också tillhör) har med knivskarp precision och Silvana Imams explosiva beats och politiskt laddade texter i spetsen karvat ut stjärnor på löpande band senaste åren. Berättandet och de personligt upplevda historierna har i samma veva målats upp som hip-hopens högsta ambition. Ens egen livshistoria ska förmedlas till varje pris, och ingen har på ett lika kristallklart sätt berättat sin historia som Erik Lundin. Där finns inget poserande eller kompromissande i textförfattandet. Formen är, som det heter, budskapet och Erik Lundin leker och jonglerar med orden som vilken konstnär som helst. Hans tematik, som behandlar utanförskap och förortsliv, är lika målande som den är återkommande, och nog är han lika mycket av en auteur som den Ingmar Bergman han indirekt refererar till (i den mån man kan och vill applicera begreppet på musiker).

På Bråvalla-spelningen är det Suedi-kollaboratören och producenten Mats Norman som rattar musikspakarna vilket betyder att man får se Suedis ande i köttet. Kul parentes när så många DJ:s och hype men annars ofta bara är anonyma kulisser. Det första intrycket, som det så ofta är på festivalspelningar av det här slaget, är hur mycket bättre den gjort sig vid ett mörkare klockslag. Istället har man valt att gömma undan honom relativt tidigt på fredagsförmiddagen vilket gör att kontrasterna mellan den enorma scenen och glesa piten skiner igenom ganska starkt. Å andra sidan kanske det inte finns ett tillräckligt digert låtutbud för att fylla ut en hetare speltid. Ge det ett par år, antar jag.

Annie Lööf, som förra året etablerade sig som en av Konsertsveriges mest (och bäst!) publikfriande låtar, gör så klart succé även på Bråvalla. Egentligen gör majoriteten av Lundins musik jobbet rätt enkelt för honom: allting är tillräckligt bra för att funka i livekontext oavsett vad Erik Lundin själv gör på scenen. Spoken word-eposet Västerort så klart som enda enorma undantag från den regeln. Den kan aldrig vara bättre än framförandet och framförandet är på vanligt Lundin-manér fläckfritt.

Efter att Annie Lööf fått springa segervarv som en konsekvens av några tappra ”en gång till”-vrål lyfter Erik Lundin långfingret mot helgens ruttna ofredanden och våldtäktsmän. Sekunder senare pekar flera hundra långfinger upp mot himlen.

När jag efter spelningen halvt på skämt, halvt på dödligt allvar frågar min kollega varför man älskar Erik Lundin blir svaret halvt på skämt, halvt på dödligt allvar: ”Han är smart, den där jäveln”. Det enklaste är ibland det mest sanna och hela Sverige bör skatta sig lyckliga för att vi får ha honom.