Erik Lundin – Om att vara suedi

De senaste dagarna har Erik Lundin varit namnet på allas läppar. I fredags släpptes hans debut-EP Suedi, vilket beskrivits som ett av de främsta svenskspråkiga musikalstren på evigheter. Det är ett explosivt verk, lika direkt som tänkvärt, och smått omöjligt att sluta tänka på. Vi träffade Lundin i samband med hans spelning tillsammans med Adam Tensta i Malmö på releasedagen, för ett intimt samtal om bland annat tillhörighet, syften och framtiden.

Det har kallats en milstolpe, inte bara inom svensk hiphop, utan inom svensk musik överhuvudtaget. Hur känns det såhär efter alla hyllningar?
– Det är svårt att hitta dom rätta orden. Startsträckan från att jag började seriöst med musik med Adam (Tensta, reds anm.) och RMH tills att jag kom fram till dagen som jag började med den här EP:n. Det känns som att i dag är som en hyllning till dom åren.

Åren som Lundin pratar om är åren under aliaset Eboi, namnet som han använder när han spottar rader på engelska. Men debuten som rappare på modersmålet är något annat. Suedi är flexande lyrik på allra högsta nivå. Det är Svenska 2.0 som grundar sig i en fascination för språk som sträcker sig längre bak än rap-karriärens begynnelse.

– Jag har alltid gillat att läsa, skriva och leka med ord. Redan innan jag började skriva rap-texter. Att lära mig gamla uttryck och ord som kan användas på olika sätt. Jag har alltid varit en ordnörd på så sätt. Men sen så är jag ju skolad i rap. Jag satt och nötte du vet, alla Pacs grejer, Jay-Z och Bone Thugs-N-Harmony. Så någonting har väl kommit därifrån också.

Du sa att du alltid läst mycket, gör du det än idag?
– Nej, inte så mycket faktiskt. Dom senaste åren har jag inte funnit sinnesron för att läsa. Men kunskapsbanken ska fyllas på outtömligt så jag tittar på väldigt mycket dokumentärer istället. Minst en dokumentär om dagen.

I vår recension av debut-EP:n kan man läsa att Erik Lundin inte längre behöver säga att han ska bli författare. I samband med Suedi är han redan en. En titulering som sätter igång såväl framtidsdrömmar som tillbakablickar hos artisten. Jag frågar om det finns seriösa ambitioner på att skriva något som inte är musikrelaterat.

– För det första, att bli kallad författare redan nu är för mig… Du ska se SMS:en jag får från min mamma. Hon älskar min rap men hon har alltid pushat mig åt författarhållet. Lika länge som jag själv har gjort det. Bara att jag har sagt ”tranquilito, först rap”. Jag är rappare först, sen kan vi ta allting annat. Så när folk kallar mig författare så.. Det finns inget… Jag kan på riktigt inte beskriva med ord hur jag tar det till mig. Det är det bästa som finns i min bok. Ba-dum-tish.

– Men ja, författarambitioner fick jag redan på gymnasiet när vi fick den typen av uppgifter. Att skriva typ noveller. Redan då kände jag ”fan, vad jag vill göra det här”. Det finns ett skolarbete som min morsa jämt påminner mig om. Om vilken revansch jag får idag. Det var ett skolarbete som min lärare vägrade acceptera som mitt. För jag pratade inte som jag skrev och hon (läraren) såg ju hur jag såg ut, i hennes ögon var det omöjligt att det var jag som hade skrivit det här. Hon ville inte acceptera det. Innan hon tvingades acceptera det gjorde hon dagar av research för att kolla vart jag skulle ha snott det från. Men det var inget plagiat, det var jag som hade skrivit det. Och jag kommer ihåg att min morsa var så arg. Hon visste att jag kunde det här och att jag kan skriva på ett sätt som skiljer sig väldigt långt ifrån sättet jag pratar.

– Det känns som en jävla revansch. Och ja, jag har alltid haft dom ambitionerna. Men sen så känns det klyschigt. Alla säger att ”jo, men jag vill skriva en bok”. Och då blir det oftast en biografi men jag vill göra mer än en biografi. Jag vill skriva romaner.

Vad kommer dom handla om?
– Ouff, det får tiden utvisa.

”Vi förvrängde dialekten / Snodde massa ord från släkten / Vad blev effekten / Förortslang, det gav respekten”

I Dagens Industris recension av EP:n kan man läsa att SAOL (Svenska akademiens ordlista) är redskapet Lundin gör saker med som ingen annan tänkt på. Men texterna sträcker sig längre än ordlistan vi har. I titelspåret Suedi rappar Lundin att man lånade massa ord från släkten. Ord som i dag räknas som slang och fungerar som en stor del av språket som hörs på EP:n. Det är ord som härstammar från världens alla hörn – de flesta av dessa finns i dag inte representerade i SAOL. Dessa har samlats ihop i en Suedi-anpassad ordlista för att på pedagogiskt vis förklara innebörden av dem. Allt för att så många som möjligt ska kunna ta del av historien som Erik Lundin berättar. Men språket är mer än bara lånade ord. Det är slående metaforer, smarta dubbelmeningar och ett ständigt lekande med ord och traditionella uttryck. Det är en fullständig dissekering av det svenska språket.

”Ingen pratar med polisen här / Bara mord och inga visor här / Våra förebilder var väl sisådär / undra hur det kunde bli såhär?”

– Min svenska är ett hopkok av hur jag har växt upp. Jag växte upp i orten men jag har också vuxit upp med min mormor och morfar i Örebro som talar väldigt gammal svenska. Dom säger droska, dom säger inte taxi. Jag och min syster hängde där på somrarna medan mamma jobbade häcken av sig. Så jag har ju båda sidorna av det där.

”Han leverera allt som generera nåt / För så länge det ger något / så kan det ge nå’ gott / Han ville få ett genombrott / genom brott”

Hur ser din skrivprocess ut egentligen?
– Jag sitter och skriver hela tiden. Jag sitter med ctrl+copy nu när vi sitter och pratar. Om du säger något roligt tänker jag ”fan, det där rimmar ju på det där” eller ”det där kan jag göra någonting av”. För folk säger generellt grejer som är jävligt roliga men dom tänker inte mer på det än så. Det kan vara att det råkar rulla av tungan som att man rappar eller att jag tänker att ”oh shit, vad det där landskapet lät fett”. Och allt det här skriver jag hela tiden ner. Så oftast när jag skriver texter så är det inte att jag nödvändigtvis skriver a, b, c, d. Rad för rad. Utan jag har massa tankar som jag bara knöglar ihop. Sen rätar jag ut pappret och stryker det fint. Så kanske vi har en låt till slut.

Suedi handlar om den identitetskris som många invandrarbarn har gått igenom. Lundin berättar att han skiter fullständigt i nationalitet. Han är människa före han är någonting annat. Men det här ständiga famlandet efter sin rätta identitet är trots allt starkt kopplat till tankar kring nationstillhörighet. Det kallas mellanförskap och handlar i stora drag om att inte känna att man hör hemma någonstans. Jag berättar om mina upplevelser som bosnisk invandrare. Hur jag ”tack vare” mitt utseende under hela min uppväxt fått höra att jag inte är en invandrare. Medan han som är född i Spånga, mitt i vårt avlånga land, ofta blir karaktäriserad som en. Ett simpelt ord fyllt av egna värderingar och konnotationer. Jag berättar vidare att jag, tillsammans med många vänner, har scenen som beskrivs nedan inpräntad i minnet.

”Tills dagen vi hängde omkring, och plötsligt hände nåt hemskt / För kussens polare så blev jag presenterad som svensk”

– Människan har per natur en tendens att vilja placera folk och kunna känna igen saker. Det blir oroligt i huvudet om man inte kan veta exakt vem den här personen är. Och precis som du säger. När jag skrev den här raden tänkte jag inte bara på mig själv, utan det var ju något som hände oss alla. När vi kom tillbaka till våra respektive så kallade hemländer och blev kallad svensk. Och på den tiden var man för stolt för att erkänna för polarna att man inte blev sedd på som en landsman, men när man kom upp i åldrarna så berättade alla att dom hade samma upplevelser. ”Jaja bror, det är samma för mig. Dom kollar nästan ner mig”, du vet. Så när jag skrev den visste jag att den riktades till sjukt många. Det är samma för mig, jag har också 20 polare som har gått igenom exakt samma sak.

– Och just det här med utseendet. Att dom säger till dig att du inte är invandrare fast du faktiskt är det. Per definition är det ju en simpel sak. Har du invandrat eller inte? Jag har inte gjort det men jag anses vara det på grund av hur jag ser ut.

– I Sverigedemokraternas partiprogram, i alla fall förut, sa man att ”svensk är du när du av andra i din omgivning anses vara svensk” eller någon sån helt twisted grej. Och det låter ju löjligt och larvigt men det var ju så. Även av folk som inte var Sverigedemokrater eller ansåg sig själva som rasistiska utan bara i allra högsta välvilja sa ”men du till exempel, du är ju typ som en svensk”. Typ som en svensk kunde dom säga. Vadå ”typ en svensk”? Jag är född här, jag är inte ”typ en svensk”. Det blir sjukt att jag behövde åka dit bort för att fatta att jag är svensk.

– Därför ser det ut som det gör. Varför är det så lätt för unga att radikaliseras i dag? Folk går runt och frågar sig hur i hela världen det kan finnas ungdomar som joinar IS. Du vet, det här utanförskapet, och det är värre nu än när jag var liten säkert. Hade IS funnits när jag var liten så är jag säker på att det hade funnits folk i min omgivning som hade åkt och joinat också. För att vi kände att vi ändå inte är härifrån. Fuck det här, fuck västvärlden. Det är därför jag säger det där med raden ”skaffa skägg och fastade”. Det var fett med den renlevnadsmänniskan när jag växte upp. Att följa koranen, detsamma med kristendom. Man följde någonting större än nationalism. Jag är inte svensk men jag är kristen eller muslim. Det var mångas lojalitet.

Hur länge till tror du den här terminologin kommer vara aktuell? Kommer vi prata om tredje generationens invandrare?
– Tyvärr har jag redan sett den terminologin, tredje generationens invandrare. Och den går hand i hand med deras partiprogram. Dom säger till och med ”det kan ta många generationer innan du blir svensk”. Så det finns redan. Men det blir ju löjligare och löjligare. Jag tror att det till slut blir lite för bittert för att folk ska kunna ta det i munnen utan att det blir löjligt. Hur ska man vara fjärde generationens invandrare?

– Men andra generationens invandrare är ju ett uttryck som många använder. Jag tror att det som talar till din och min fördel är att om våra barn växer upp och föds här, kommer man till slut inte kunna prata hur länge som helst om att man är åttondel någonting, och åttondel någonting annat. Rasism kommer säkert finnas kvar. Att man inte gillar svarta, inte gillar mixade och det ena med det andra. Men det här med att säga att man inte kommer härifrån. Jag tror att inte mer än en generation till kommer behöva dras med det. Du kan inte kalla någon för invandrare vars föräldrars föräldrar är födda här, det går inte.

Omslaget till EP:n föreställer en ung Ibrahim Erik Lundin Banda. Ett gammalt pass vars flera uppgifter är överstrukna. Informationen som framgår är det svenska namnet, födelseort och ett klassiskt passfoto. Man får också veta nationaliteten på den unga pojken: svensk.

– Omslaget är min idé. Jag var nere i Växjö och spelade. Jag åkte väldigt mycket till Växjö när jag var yngre för min polare bodde där. Och han brukade låna mitt pass när jag var 18 och skaffade mig ett id-kort, jag var ett år äldre än honom. Så det har varit kvar där sen dess. Jag har glömt bort det eftersom jag har haft fem pass sen dess. Och när var jag där i mars och spelade så kom en väninna fram till mig och berättade att hon hade något till mig. Och det var ju passet. Så fort jag kollade på passet så slog det mig. Att mycket av det som tas upp i Suedi kommer från den här perioden av mitt liv. Passet utfärdades två veckor innan jag åkte till Gambia och det var säkert under den resan som jag fick stämpeln i ansiktet att jag inte är därifrån. När jag såg att det i passet står vart jag är född nånstans, det står min nationalitet, det står Erik Lundin; det blir för folk som ett statement i sig, att dom ser att han verkligen heter Erik Lundin. Han är verkligen född här, till Erik Lundin. Ingen annan information. Det är det enda dom behöver veta. Dom behöver inte veta min längd, dom behöver inte veta mitt kön, dom behöver inte veta min ålder, ingenting. Jag heter Erik Lundin. Där har du bilden, så ser Erik Lundin ut. Och vad står det för nationalitet? Suedi, jag är svensk.

– Så fort jag öppnade passet så tog jag en bild på det, gick in i paint och strök det jag ville ta bort och skickade det till Babak, min manager, och frågade vad han tyckte. Han sa direkt ”ouuff, bror det är klart”.

Jag kom att tänka på Timbuktus tal i Riksdagen. ”Detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling”. Ska det inte räcka med det passet? Du ska väl inte behöva påpeka att du heter Erik Lundin eller är född i Sverige för den delen?
– Nej, verkligen. Det har jag också funderat på. Det är ett sjukt starkt tal. Och ja, jag ska kunna göra samma sak med Ibrahima Banda. Jag ska kunna göra samma sak med att jag inte är född här. Det här passet bevisar att jag är svensk. Det räcker.

– Sen att det finns med, det blir bara en fördjupning i diskussionen om vad som är accepterat. Är det accepterat att heta Erik Lundin och se ut som mig? Och inte få frågan 20 gånger om jag är adopterad. Varför är det en diskussion? Spelar det någon roll om jag är adopterad? Spelar det någon roll vad jag heter? Spelar någonting roll utöver att jag är svensk? Precis som Jason säger. Jag är svensk, jag är ingen främling. Det här är mitt bevis på att jag är härifrån. Det här är det enda ni behöver titta på, sen behöver ni inte ställa några fler frågor om min bakgrund.

”Civvarna frågar om leg / Han ser ut som en John eller Peter / Skit i vad nån av oss heter / Du snackar med celebriteter / Tungan är vass som machete / Men brorsan var blyg och la benen på rygg / Som Wilson Kipketer”

Jag tittar ner bland mina frågor. Jag ser några rader som jag har plockat ur från EP:n. Det är komiska rader med bitter eftersmak.

”Trivdes ändå bra i / landet fullt av frågor ingen verkar vilja ta i / Där läkaren kör taxi bara för han är Irani / Gandhi eller Zingi / Där papperslösa jagar pass som en timmis”

Dina rader är ofta väldigt tragikomiska. Man skrattar för att snabbt komma på att det du säger är rätt sorgligt. Är det viktigt för dig att få in den här dimensionen av humor?
– Ja, väldigt. Jag tycker det blir så deppigt om man bara håller det allvarligt. Jag vill inte att det ska bli snyftigt. Det får bli snyftigt men då vill jag att det ska snyftas samtidigt som du garvar. Speciellt på ett så mörkt beat. Beatet är mörkt, budskapet är mörkt – men om jag hade utelämnat humorn i det, då hade jag inte själv tyckt det vore fett att lyssna på. Så tycker jag med mycket rap överhuvudtaget men speciellt med den här låten. Man måste slänga in humorn också.

– Jag har inte gått och gråtit över någonting som tas upp i Suedi under min uppväxt. Tvärtom så var jag väldigt glad under uppväxten. Hur knas det än var. Även när elen stängdes av, morsan inte hade råd att betala hyran och vi lagade mat hos grannar. Visst, jag skämdes ofta för det men inte så att jag tyckte livet var fucked up. Jag tänkte aldrig så när jag växte upp. Inte med rasism heller. Jag tänkte bara ”knulla dom allihopa, knulla dom varenda en”. Men jag hade humorn genom allt det här. Jag var rolig under uppväxten. Jag lyssnade på soft musik, jag lyssnade inte på deppig musik.

– Och visst, det finns en bild av klassens clown som egentligen mår dåligt. Men jag mådde inte dåligt. Självklart fanns det grejer som jag mådde dåligt av men det var inte någonting som tyngde mig. Jag var aldrig deprimerad eller så. Det tyngde mig säkert psykiskt och har kommit ikapp mig som vuxen men det här såg man inte då. Det var normalt för mig. Det var så jag hade vuxit upp. Så humorn var en del av han som du ser i passet. Precis som det är en del av raderna i musiken. Om jag pratar om att min brorsa var narkoman och snodde grejer av mig för att få pengar till droger, så kan man göra det på ett roligt sätt också.

”Min brorsa var mån om miljön / Han stal mina kedjor sen gick han och panta / Han ville väl bli dietist / För när han varit framme fick spargrisen banta”

Det känns som att EP:n brottas mycket med en livsstil innehållandes pengar, droger och kriminalitet. Ena stunden glorifieras den för att i nästa stund berätta om killen på gården i Västerort. Vad är det du vill förmedla med dom här olika perspektiven på det?
– Det är nog den här inre konflikten som jag har haft själv också. Det tär på psyket. Min morfar brukade säga ”är man stor och stark så får man gå till Folkets park, är man liten och klen så får man gå till Frälsningsarmén”. Och så var det någon jul som vi hade så sjukt dåligt med pengar så morsan fick gå till Frälsningsarmén där hon fick pengar till flera kassar julmat. Och jag är evig tacksam till Frälsningsarmén, jag hade ingen aning om vad de sysslade med. Jag visste att dom samlade in pengar men jag visste inte att det var till såna som oss. Den inre konflikten blir att jag var en väldigt snäll kille. Jag höll inte på med kriminalitet, inte ens när mina vänner gjorde det. När man kommer till högstadiet och folk började röka, sno moppar, gåsjackor och hela den grejen. Då gjorde jag aldrig något av det där. Men till slut så tänker man ”vad fan är det här för någonting? Jag bor i Sverige och det talas något förbannat om att man inte kan vara fattig här men vi har inte råd med el?” Och i allt det här så tänker man till slut att man ska hämta sina pengar. Det spelar ingen roll vem jag hämtar dom ifrån. Ingen hjälper mig, jag får hjälpa mig själv. Och det blir synd om dom som jag tar det ifrån men jag vill också leva. Det handlar om överlevnad, det är en tuff värld. Folk skiter i om det är släckt i dina rutor liksom. Då börjar den moraliska kompassen peka söderut, alla till olika grad. Jag har till exempel aldrig rånat någon, men inte varit någon duvunge heller.

Men du kände att du var tvungen att visa båda sidorna av myntet i EP:n?
– Ja, exakt. Det är ingen fet grej. Du ser ju hur det går för dom som lever det livet. Och jag gick inte den vägen, jag gick en annan väg. Men jag gjorde dom här smågrejerna för du vet, Annie Lööf, man måste ändå fortsätta jaga. Så det finns två sidor av det. Samtidigt som man glorifierar det så är det en ständig ångest. Man vet att det är en keff livsstil. Åka in, förlora vänner och alla grejer som kommer på vägen är ju i sig keffa, även fast det i Haram låter ”kvällen är ung och min bror är haram, låt oss gå ut och kaosa”. Det är en destruktiv bild i sig själv.

Tror du det här Erik Lundin-släppet kommer påverka hur du skriver på engelska framöver?
– Vad jag kommer ta med mig är lekfullheten, definitivt. Jag märkte att jag började bli deprimerad av mina egna texter till slut. Det var så mycket depp. Deppigt utan humor. Och det är inte så nice. Så jag kommer definitivt inkorporera mer humor även på engelska.

Men vad händer nu framöver? Du är på turné med Adam, men sen då? Blir det någon egen turné?
– Insha’Allah! Det beror på. Jag hoppas dom vill ge Erik Lundin lite pengar.