När Erik Lundin riktade alla strålkastare inom Sveriges gränser mot sig i morgon-tv för ett par dagar sedan använde han under sin tio minuter långa rap ordet mellanförskap. Det finns en ideell förening som tagit det namnet, som tar upp den alienerade känsla som kan infinna sig hos en person med ursprung i två eller fler kulturer. ”I Sverige är vi invandrare och utomlands är vi svenskar”, står det på sajten, vilket är en rad som bubblar kraftigt i omskrivna former på debut-EP:n Suedi.
”Vi förvrängde dialekten / Snodde massa ord från släkten / Vad blev effekten / Förortslang, det gav respekten”, rappar Erik Lundin på det inledande titelspåret, en kort långfilm på 4 minuter och 20 sekunder. Hans röst framstår som ett löpband vars tempo går att höja tills det blir närmast omöjligt att jaga efter. Produktionen han rappar över, signerad Mats Norman, är ödesmättade, ensliga toner och en avlägsen sample lika desorienterad som Lundin själv.
Suedi är jobbig att lyssna på, lika brutalt ärlig som den är medryckande, men den är engagerande och stundvis vacker på ett sätt som bara ett innerligt, personligt verk kan vara. Lundin beskriver sig själv, sina polare, de han såg gå förbi på gården, de som han formade sin egen identitet tillsammans med. Två minuter långa Västerort är snarare excentrisk spoken word än en konventionell låt, där han teatraliskt accelererar i takt med historien och dramatiserar att han är påtänd under en specifik vers. Det är lite som att för första gången höra Jay Electronica frikoppla från alla tänkbara regler på nio minuter långa The Pledge-kvartetten.
Haram träffar stenhårt med sina febriga beats och snabbt skiftande ljud, Annie Lööf är ett fyrverkeri som lär dra in pengar nog för att fira med betydligt mer än Quattro Stagioni, och den förlösande avslutningen Haffla samplar precis som Lorentz-hiten Där dit vinden kommer den melanesiska kören i filmen The Thin Red Line. Den totala kontrollen han har över sitt flow gör att vitala detaljer läggs till och alstret mer känns som en visuell upplevelse. I sina konkreta beskrivningar av jakten på pengar, droger och drömmare som drömmer tills de en dag inte drömmer längre, påminner Suedi om Mathieu Kassovitz 90-talsklassiker Medan vi faller; mest på grund av otillfredsställelsen som läcker ur varje spricka i de båda konstverken.
Han har inte strukit namnet Eboi, som han kallat sig när han skrivit på engelska, men den här skildringen verkar ha krävt det som står i passet. De fem låtarna är kompromisslösa sidor ur Lundins liv och därmed också skrivet i hans bläck, med hans ord. I samband med utgivningen av Suedi släpps även en ordlista för att kunna nå ut med sina ord till en bred massa utan att för den sakens skull ljuga mot sig själv: ”Det får inte vara på bekostnad av våra upplevelser, de umgängeskretsar som jag har ska känna att det är fett att det här kommer ut”, säger han till Drefvet i en intervju.
Det är ironiskt, att Lundins genombrott som handlar om att ses som en främling ändå tillhandahåller verktyg till alla för att kunna förstå och ta till sig – något som mycket väl kan leda till att Suedi blir större än bara musiken som ryms däri. ”Våra resor är underskattade / Jag borde bli kontaktad av författare / Fuck it bre jag borde bli författare”, konstaterar han i slutskedet av Haffla. Då har Erik Lundin redan skrivit på ett helt lysande manus i sjutton minuter. När kören tystnar och man famlar efter att försöka ta in Suedis helhet landar en glasklar tanke: Erik Lundin är en författare. En väldigt viktig sådan.