Father John Misty
Roskilde, 2/7 – 2015

Det är svårt att skilja Joshua Tillman från personligheten han spelar genom Father John Misty, och kanske är de egentligen samma person med små modifikationer. Den cyniska romantikern som obrytt ligger på sin madrass, röker gräs och nickar efterklokt åt världsekonomins kollaps och den totala meningslöshet finanskriserna lämnat bakom sig åt en förvirrad medelklass som trodde deras framtid var säkrad. Han kämpar med att sila fram sann intimitet genom ett raster av postmodernt nonsens, och är besatt av sina egna brister: hur han låtit vänskaper fallera, hur han stör sig på människor han egentligen älskar, eller hur han använder härskartekniker för att få folk att hålla käften.

Kanske är det just därför han lyckas framstå som en sympatisk person, genom att med en stor dos humor och fyndiga observationer lägga korten på bordet och erkänna att han inte är en särskilt sympatisk person, för vem är väl det egentligen?

Den brutala självdistansen är på plats även när han står på Avalon-scenen denna eftermiddag. Han kommenterar sitt utseende med anmärkningen ”I look like I just stepped out of a coffin” och efter en fantastisk stel scengest jämför han sig själv med ”a low-budget Bono”. Den övervägande majoriteten av scengesterna är dock långt ifrån stela, och med en tydlig men behärskad mimik så understryker Tillman sina lysande textrader och ger sina redan personliga låtar ännu mer karaktär.

Rent musikaliskt låter det inte sällan till och med bättre än på skiva. True Affection klär sig mycket stiligare i livetrummor än det digitala beatet som återfinns på I Love You, Honeybear, och The Ideal Husband kastar av sig den lite stela känslan från studioinspelningen och ges mängder av dynamik live. Tillman flippar ur, bär runt mikrofonstativet och skriksjunger sina tillkortakommanden, men på något sätt alltid inom ramen för sin rätt artiga och samlade utstrålning: kostymen sitter på hela spelningen, även om det måhända att en skjortknapp eller två knäpps upp.

Egentligen är hela konserten värd att se bara för Bored in the USA, där Tillmans avslappnat uppgivna kroppsspråk mer tillhör någon som klagar vid en kundsupport än en popstjärna, och det är just det som är behållningen. Låtens tragikomik lyser igenom starkare än någonsin, en depression framställd i all dess banalitet och likgiltighet, komplett med mediciner vars bieffekter är en oförmåga att få orgasm och bolån som är omöjliga att betala tillbaka. Under refrängens ”Save me, President Jesus!” så är det svårt att veta ifall vi ska skratta eller gråta. Förmodligen både och.

Med en såhär stark prestation i ryggen är det nästan förlåtligt att vi inte fick höra Holy Shit eller Nancy From Now On, men bara nästan. Kanske spelar han åtminstone den förstnämnda på Way Out West lite senare i år, men oavsett så bör inget fan av Tillmans musik tveka att se honom där och då.