Father John Misty
Roskilde, 30/6 – 2017

Det är svårt för mig att få ihop en enhetlig bild av albumet Pure Comedy, Father John Mistys otroligt ambitiösa uppgörelse med världsalltet. Å ena sidan är allting förljuget och ihåligt – bara en dåre skulle ansluta sig till mänsklighetens taffliga ideologier, trossystem och allehanda försök att göra världen begriplig eller meningsbärande. Å andra sidan hyser Tillman ett lika stort, om inte större, förakt mot nihilistisk underhållning som virtual reality, spel och sociala medier.

Det är svårt att tolka Total Entertainment Forever som något annat än ett fullständigt mardrömsscenario, vilket Tillman själv medger i en intervju med Exclaim!: ”Human civilizations have been entertaining themselves in disgusting ways all through human history. We have to consider that maybe there are ways in which we entertain ourselves now that are equally as disturbing.” Men om livet är totalt meningslöst, varför är det i så fall fel att ligga med Taylor Swift i en Oculus Rift?  Tillmans uppdrag tycks vara att rycka bort människors snuttefiltar en i taget, till förmån för… ja, vadå?  Personligen har jag svårt för menlös misantropi, även när den låter som Elton John.

Tillman själv håller såklart inte med – i en intervju med The Guardian säger han: ”I’m not some smart guy who is observing the world and dismantling what’s wrong with it, that’s not the truth.” Kanske är det jag som har svårt att uppfatta nyanserna, men när Tillman står framför en gigantisk projektion av jorden, med handen under hakan i en stereotyp filosof-pose, och refererar till mänskligheten som ”these mammals” i låten Pure Comedy – hur ska jag tolka situationen annorlunda? Det är en bild som borde vara på förstasidan när man googlar ”ovanifrånperspektiv”. Den krypande känslan av högstadiefilosofi som hemsöker Pure Comedys sämsta stunder blommar ut till fullo och inga lager av ironi kan rädda situationen.

Nu låter det inte som jag är ett fan. Det är jag. Tillman är rolig. Ibland blir jag provocerad, men det kanske ändå är bättre än att vara likgiltig. Jag föredrar musik som är tankeväckande framför musik som inte är det. Framförallt är Tillman en karismatisk och passionerad liveartist, och när setlisten skiftar till Pure Comedys bättre spår och äldre material bjuder Father John Misty på några av Roskildes bästa stunder. Bored in the USA och Holy Shit!, två låtar så bra att de förmodligen kan vinna nobelpriset i litteratur, är de absoluta höjdpunkterna – när Tillman ropar ”Save me president Jesus!” är det på något sätt både roligare och ännu mer akut än för två år sedan, med tanke på världens politiska utveckling. When You’re Smiling and Astride Me följs av Nancy From Now On och båda låtarna får en stor boost av Köpenhamns symfoniorkester som lånat kanske 15 musiker till kvällens konsert. Nya A Bigger Paper Bag låter särskilt magnifik med den robusta uppbackningen av stråkar – men stråkarna kan aldrig konkurrera med Tillman egen uppenbarelse.

När han ser hur publiken sjunger med i I Love You Honeybear brister den solglasögonprydda fasaden ut i ett pojkaktigt skratt – kanske åt det absurda i hur tusentals människor skriksjunger ”I LOVE YOU HONEYBEAR”, men förmodligen också för att han har roligt. Han kastar sig runt på scenen, slänger sig ner på sina bara knän och skriker, lägger armen runt axlarna på en säkerhetsvakt som om de vore gamla vänner, dansar och ålar sig i sin trasiga kostymjacka. Det är egentligen självklart att det enda undantaget för Tillmans cynism är musiken. Även om han aldrig skulle erkänna det vet alla som står framför Orange Stage att det är sant.