Tallinn Music Week sätter Estland på musikkartan

Efter flygstrul och grova förseningar blir det tight att hinna se festivalens första akt – Einstürzende Neubautens Alexander Hacke och parhästen Danielle de Piciotto. När jag stapplar in i lokalen bara ett par minuter innan spelningen ska starta tänker jag mig att jag är sen och kanske inte kommer att komma in. Det gör jag. Den enda som står i rummet där konserten ska gå av stapeln är Alexander Hacke själv, som i sin tur står och pratar med en vän med flip-flops på fötterna. När konserten väl startar kommer fler och fler in i lokalen och upplever duons transliknande kompositioner. På grund av showcasefestivalens begränsningar förkortas de långa låtarna ned till behändiga femminutersversioner – en perfekt kompromiss som säkerligen får duon att vinna några fans, även om det givetvis hade varit trevligt att höra dem i originalversion.

Förutom Evert & the Two Dragons, tidigare nämnda Arvo Pärt och den här fantastiska låten lyser estnisk musik med sin frånvaro på den internationella arenan. Med det sagt innebär det inte att det inte finns russin att hämta ur kakan. Tvärtom – Tallinn och Estland fullkomligt sprudlar med talang, men än så länge har landet inte fått den där riktigt stora succén som får andra att intressera sig för landets musikkultur. Det stora undantaget är Tommy Cash, som länge har varit centimeter ifrån ett större genombrott och fått flera internationella publikationer att intressera sig för sin post-soviet rap.

Cash, som redan är en mindre celebritet i hemlandet, dyker upp som hemlig akt på en utomhusscen under festivalens sista dag. Platsen för konserten är på ett mindre torg mitt emellan höga skyskrapor, gamla tegelhus och ännu äldre trähus. Det är kallt, och på ena kanten har arrangörerna ställt fram värmelyktor. Dessa lyckas dock inte värma upp publiken, och i sitt enda engelska mellansnack frågar sig Cash varför publiken är bra på alla platser förutom i hans egen hemstad. Antagligen beror det på tidigare nämnda kyla och inramningen för spelningen – att inta en uppfällbar scen på en sen eftermiddag en grå dag är inte ultimat för Cashs estetik och artisteri. Med det sagt gör han bra ifrån sig, och det är något visst med att se Estlands enda internationellt kända rappare på hemmaplan.

Festivalens största styrka är lokalerna som varierar mellan fullständiga ruckel och K-märkta byggnader. De allra flesta är centrerade runt den pittoreska gamla stan, och det är enkelt att navigera trots att vägarna är slingriga. På dagarna ges spelningar över hela staden och det går bland annat att se konserter i en botanisk trädgård. Kronjuvelen i lokalväg, Kultuurikatel, ligger dock lite längre ner vid hamnen och är ett gammalt kraftverk som byggts om till någon typ av kulturhus. Huvudhallen var tidigare platsen där pannan stod, och har även agerat inspelningsplats till Tarkovskys filmklassiker Stalker. Hallen känns i stort sett orörd och bjuder på de allra mest stämningsfulla konsertupplevelserna under festivalerna. C Duncan går till och med så långt att han kallar hallen för sin favoritplats att spela på – helt ärligt så tror jag honom.

En annan trevlig nyhet är att ölen aldrig springer på mer än 4€, vilket känns väldigt rimligt efter att ha fått betala över det dubbla i Oslo en månad tidigare. Estland är generellt väldigt billigt, även om man i gamla stan får betala betydligt mer än om man tar sig ut i stadens utkanter. Inom ramen för festivalens egen matsatsning går det både att ta del av prisbelönt rawfood och mat från ön Hiiumaa – båda svårhittade för gemene besökare. Den som hellre vill ha något lätthittat och snabbt kan äta på Finlands svar på Max, Hesburger, för en billig peng.

Och hur var det med den estniska musiken? En stor del av programmet består med all rätt av band och artister från Estland, som allt som oftast drar mest folk. Bland de mer namnkunniga hittar vi Syn Cole som släppt musik på samma skivbolag som Avicii, NOËP som har ett antal välstreamade singlar i bagaget och Iiris som flyttat till London för att testa lyckan på de brittiska öarna. Estlands musikscen bubblar, och de flesta showcases jag ser med inhemska musiker på scen är imponerande – även om ett par mer känns som kopior av andra band och misslyckas med att låta egna. Estnisk musik är exportklar, det gäller bara att hitta ett sätt att förpacka den på så att den känns förståelig och greppbar för andra.

I ett av många panelsamtal diskuteras det svenska musikundret, och en panel bestående av ditflugna branschfolk och journalisten Andres Lokko talar om varför just Sverige har lyckats så bra med sin musikexport. En av många anledningar som dyker upp är det faktum att Sverige blev för bra på att kopiera andra, och därför vågade ta ut svängarna mer. Detta skedde i flera olika discipliner, och exempel som tas upp är till exempel modehuset Acnes framväxt, Lukas Moodysons filmer och självklart Denniz Pop och Max Martin. Även om det, vilket panelen också menar, finns många andra anledningar till Sveriges framgång så ligger det ändå något i det. Om samma teori appliceras på Estland så börjar esterna nå en nivå av kopiering som gör att de inom kort kan ta nästa steg och skapa en egen exporterbar kultur. Redan nu börjar det hända saker – titta bara på Tommy Cash.

För den som vill gå på billig festival och se artister som mycket sällan tar sig över Östersjön är Tallinn Music Week ultimat. Nog för att festivalen saknar riktigt stora namn, men de behövs inte i sammanhanget. Det här är en helg dedikerad till ny musik från regionen, trots att det ibland slinker in ett mer etablerat lokalt namn då och då. Likaså finns det även plats för all typ av musik – jazz, folk, klassiskt och pop – utan att det någonsin känns krystat. Besökaren går helt enkelt efter de genrer den gillar mest och har trots det fortfarande en uppsjö av showcase att bevittna. Inramningen är i det närmaste helt perfekt, och det finns få andra festivaler som kan bjuda på en så varierad upplevelse för en så billig peng. Det som är mest synd är att merparten av akterna aldrig kommer att göra sig ett namn i Sverige, eftersom vi på många sätt är så bekväma i vilka länder vi importerar musik ifrån. Estlands musikscen sjuder just nu, och så fort kokpunkten nås gäller det att hänga med. Tallinn Music Week är den perfekta plattformen att både upptäcka och upptäckas på, och med största sannolikhet hittar ni oss där nästa år igen.

Läs även våra recensioner av C Duncan, Teksti-TV 666 och Пасош.