Brittiska 00-talets mest indieklubbsvänliga pojkband, Franz Ferdinand, har alltid haft ett rätt uttryckslöst förhållningssätt till humor. Den har alltid funnits där i texterna, men Alex Kapranos likstela sångstil har hållit den under ytan av den medryckande dansrocken. Sparks däremot, visserligen amerikaner men också så brittiska i sitt uttryck som det bara går, har ända sedan genombrottet på 70-talet varit extremt extroverta i sin humor – mest att likna vid att Monty Python gör glamrock.
Olikheten till trots är det i teorin ändå ett genidrag att de två banden slagit sina huvuden ihop och släppt albumet FFS (förstås en förkortning av Franz Ferdinand & Sparks). Franz Ferdinand har de senaste åren tappat bort sitt fokus och verkar förvirrat ha försökt vidhålla statusen som festivalheadliners utan att lyckas. Sparks har i sin tur en lysande möjlighet att introducera sina gamla klassiker för en ny publik genom detta samarbete – och båda lyckas delvis dra nytta av det hela. Franz Ferdinand verkar ha insett att det är rätt tråkigt att försöka göra alla nöjda och FFS är ett album för en bra mycket smalare publik än tidigare, vilket är en frisk fläkt för bandet. För Sparks, som likt en kameleont genom åren alltid lyckats anpassa sig till allt ifrån Giorgio Moroder-producerad disco till att experimentera med klassisk musik, skiner bandets identitet rakt igenom och lämnar ett bra mycket större avtryck på Franz Ferdinand än vad Franz Ferdinand lämnar på Sparks.
Precis som i denna recension är det på albumet väldigt enkelt att bena ut vilka delar som handlar om vilket band, i början rent utav så enkelt att det rör sig om varannan låt. Johnny Delusional har en fantastisk hook som är extremt tydligt Sparks, medan nästföljande Call Girl är så solklart skriven av Alex Kapranos att det blir en barnlek att gissa vem som gjort vad. Banden smälter inte samman så väl som de i teorin borde göra, med sina gemensamma talanger för klistriga hooks och britpopromanisterande. Vid en första anblick är det en reinkarnation av The Kinks som spelar, men vid en närmare granskning faller det sig inte alls lika naturligt.
Just detta verkar banden under inspelningsprocessen ha upptäckt, och de tre avslutande låtarna speglar detta faktum. The Perfect Couple avslutas med texten “we must make a good impression, we must make a great impression!”, rullar sedan över i passande namnsatta Collaborations Don’t Work och skivan avslutas med Piss Off, ett enkelt förtydligande kring hur de känner kring kritik av albumet. När allt kommer omkring har de bara testat nya vägar, förmodligen haft rätt roligt och sedan är det inte mer med det. Som projekt är FFS bara helkul.
Men under albumets gång letar de efter sätt att smälta samman och det blir något för tydligt när det inte riktigt fungerar, som i trubaduriga The Man Without a Tan eller tjatiga So Desu Ne där de snöat in sig på en idé. Som två magneter vars två plussidor skjuts ifrån varandra skulle det nog fungera bättre om exempelvis Franz Ferdinand vände på sig, lämnade all tokighet åt Sparks som sköter det bättre och la mer fokus på att göra medryckande dansrock. Då skulle sidorna klicka bättre, även om det är kul att se det indieklubbsvänliga pojkbandet fokusera på annat än att bara skriva nya hits.