I en värld där alla band är förkroppsligade, där Crystal Castles är den långärmsbeprydda pastellgotharen med Tumblrs mobilapp i högsta hugg och My Chemical Romance är den svarthårige kajalexperten är FIDLAR den kaxiga tonåringen som aldrig någonsin slutar tjata om att röka gräs och dricka sprit. När de andra banden diskuterar helgens aktiviteter i form av Skins-maraton och hårplattning skryter FIDLAR om att ha svept en flaska smuggelvodka, rökt några gram och spytt i en gränd, både för att få uppmärksamhet och för att rebellera. Djupt under ”jag gör vad jag vill”-mentaliteten finns det däremot hjärtesorg och ångest som stundvis bubblar upp från alla härdade lager av droger, men när chansen väl finns för FIDLAR att prata ut blir vi visade långfingret och spottade i ögat. Det är en missförstådd liten skitunge till band, helt enkelt.
Att den föregående, självbetitlade skivan har knark och alkohol som centraltema är kanske inte världens mest exalterande eller originella tanke (speciellt inte när de väljer att döpa låtar till Cheap Beer och Cocaine), men i det överdrivet simpla budskapet som skivan hade tillsammans med rått producerad garagepunk fanns någonting viktigare – genuint medryckande låtar. Det må vara totalt hjärndött, men de försökte aldrig vara någonting annat än ett roligt, omoget och dekadent band. Någon sorts kontrast till alla droger och alkoholrelaterade bravader saknades dock enormt, eftersom 14 låtar om samma sak oundvikligt blir tråkigt.
I en intervju kort innan Too släpptes, hävdade frontmannen Zac Harper att mycket av skivans handling skulle beröra hans gravida flickväns dödsfall från en heroinöverdos, vilket resulterade i att han föll djupt ner i en mörk avgrund av ännu mer knark och sprit. Efter att ha insett meningslösheten med att supa bort sin ångest och fått ett samtal från Green Days Billie Joe Armstrong om att omfamna en nykter livsstil började Harper och co. skriva vad som verkade vara den mogna uppföljaren till sin vilda punkdebut. FIDLAR verkade redo för att ta nästa steg in i vuxenlivet och äntligen växa upp.
Och det såg ju ändå ljust ut, till en början åtminstone. 40oz. On Repeat har fortfarande bandets förkärlek till alkohol i behåll och har visserligen inte lika våldsam eller snabb ljudbild som tidigare, men det finns ändå en välbehövlig verklighetsförankring i Harpers ord. Det finns sårbarhet och något personligt i hans texter för första gången någonsin. Även fast rader som ”Because everybody’s got somebody / everybody but me / Why can’t anybody just tell me that I’m somebody’s?” kanske är lite åt det klyschiga hållet är det åtminstone ett steg framåt. Under Punks, spåret som egentligen borde klassas som ett receptbelagt sömnpiller, går bandet tillbaka sagda steg med ”Relationships are fucking wild / Wanna smoke weed? / Wanna smoke crack? / And girlfriend or boyfriend / can suck my dick / Masturbate / let’s make it quick”. Mognaden var en illusion och det som lämnats kvar är vetskapen om att FIDLAR inte har ändrats ett dugg.
Bortsett från att de verkar ha blivit ännu mer pinsamma sedan innan finns det ändå spår som fungerar i bandets favör. Någonstans mellan Ramones lättsamma punk och Wavves badstrandsrock finns West Coast och Drone – två spår som förhoppningsvis utgör mallen för alla framtida FIDLAR-låtar. Allsångsvänligt utan att låta alldeles för intelligensbefriat eller dränkt i alkoholhaltiga rader och punkigt nog för att leva upp till tidigare antemiska röjlåtar i diskografin. Tillsammans med ett par snyggt skriva gitarrslingor under Toos gång skapar de nämnda faktorerna en någorlunda stabil motpol för resten av skivans lökiga texter och intetsägande fillerlåtar, som till slut bildar någon sorts pubertalt, stundvis njutbart men medelmåttigt album. Med all chans kommer det en dag då FIDLAR faktiskt växer upp ordentligt, men när Harper sjunger ”I’m stupid, so stupid / and nothing in the world’s gonna change my mind / so you can suck it” i Leave Me Alone är förhoppningarna inte allt för höga just nu.