Foals
Roskilde, 1/7 – 2016

Foals diskografi är som menad att bli en coming-of-age-film. Ända från sina aviga tonårsdagar under Antidotes till den fullvuxna What Went Down finns det en kronologisk tidslinje att berätta när bandet för varje album hittar sig själva mer och mer, som skulle kunna bli en film av samma emotionella kaliber som The Perks of Being a Wallflower, Submarine eller Juno. Nu när de har hittat sig själva och är redo för att ta an världen känns det som att Roskilde får ta del av hur en förhandsvisning från filmen skulle se ut.

Redan från första sekunden kör bandet gasen i botten med den mastodontaktiga Snake Oil som förenar rent rockriffande med dansant rytmik – ett perfekt giftermål mellan sina olika dimensioner. Som att varje slag i trumkompet var ämnat att flätas ihop med strängarna på Yannis Phillipakis och Jimmy Smiths gitarrer. Målmedvetet går Foals rakt på sak utan några övergångar mellan låtarna och slår igång My Number och Providence med noll tålamod. De har omfamnat faktumet att de är ett fullblodigt rockband och bär titeln med rättfärdigad stolthet. När de vill använda sig av enorma ljudlandskap blir den emotionellt sönderslitande Spanish Sahara vackert sammanlänkad med resten av materialet, samtidigt som den är en oumbärlig parallell till bandets annars stenhårda sound.

Det är få band som kan ta fördel av dåligt väder, men lagom till att regnet börjar ösa ner målar bandet upp en tropisk ljudbild med Late Night och A Knife in the Ocean – som att vi befinner oss mitt i en regnskog. De lyckas spegla den vattniga reverben som infinner sig under hela Total Life Forever och låter den skölja över oss som en våg, för att sedan släppa lös en jordbävning i den lugna ekvatoriala känslan med den blytunga Inhaler. Gentemot det något tama framförandet av bandets tidiga låtar Red Socks Pugie och Olympic Airways, som inte alls kan leva upp till samma rockmagnitud även om tonårscharmen finns kvar, så fullkomligt glänser Yannis när han får vråla ”when I see a man / I see a lion” under What Went Down. Han tar fram huggtänderna, ställer in siktet på publikhavet och har slitit oss till stycken lagom till att låten ringer ut. Ett praktexempel på att Foals har hittat sig själva.

När de avslutar med den äldre och lite mer balanserade Two Steps, Twice är det som att de har sammanfattat hela sin metamorfos från dag ett till vart de befinner sig nu. Det är en makalös utveckling de gått igenom – rötterna i mathrocken, experimenteringen med funk och postrock och de djuriska kvalitéerna de besitter nu gör hela deras historia innehållsrik och speglas med bravur under Roskilde. Det är som att eftertexterna till filmen av bandets första kapitel har börjat rulla och vi har bevittnat när manuset till dess uppföljare har börjat skrivas.