Mycket har hänt i Frida Hyvönens liv sedan hon år 2012 släppte To the Soul. Det kan man lyssna sig till. Sätt på In Every Crowd eller Gold. Lyssna. På fågelkvittret och kärleksbubblet, berättelserna om bröllop, vigselringar, förälskelse. Spola sedan fram fyra år, till november 2016 och sista spåret på Kvinnor och barn. Frida Hyvönen sjunger att hon aldrig tänker bli kär igen. ”Om Amor någonsin vågar sig hit igen / För att fjanta sig med pilar / Ska jag ikläda mig ringbrynja.” Sedan: ”Mitt i prick / Vad är det / Om det ändå leder fel?” Där är den. Orsaken till Frida Hyvönens pudel.
För Kvinnor och barn är just det, en pudel. En helvändning, ett återvändande till debutens minimalism och de tidiga årens pianobaserade visor, inte minst de på, just det – Frida Hyvönen Gives You: Music From the Dance Performance Pudel. Från att där ha skrivit på engelska sällar sig dock nu Hyvönen till kollegor som Annika Norlin och Iiris Viljanen, med enkel, ibland till och med simpel lyrik. Effekten blir tydlig och direkt: en språklig mellanhand har försvunnit och Hyvönens musik är ärligare än någonsin. Texterna har en nästintill brutal klang, från inledande Sjön, om grannpojken som faller från ett vattentorn, till Balkongmannen, om gubben mittemot som kanske inte är så snäll trots allt, till Fredag morgon. ”Brutal” räcker inte som beskrivning här. Inga ord räcker. Inte till att svara på mail, inte till att berätta om ett fallerat äktenskap och en destruktiv relation, inte till att motivera varför man borde lämna en man som bakom stängda dörrar ömsar skinn och blir något annat, något fulare och farligare. Sådant klarar bara konsten av. Eller, för all del – sådant klarar bara en begåvad konstnär av.
Vi leds från barndomen i Västerbotten till kärlekens och tragedins Paris, till vardagen i Stockholm, den
som är en blandning mellan trivialiteter, vin på Mariaberget och drunknande flyktingbarn. Längs vägen möts vi av omsorgsfullt utplacerade ledtrådar om vad som komma skall. Är det verkligen vackert i Paris? Hyvönen bjuder på ett långsamt stegrande crescendo som på Fredag morgon utmynnar i ett totalt självblottläggande. Det är modigt, och i popvärlden också ganska ovanligt, att våga vara personlig – att vara privat, däremot, är något helt annat. Det är fridlyst och farligt. Tråkigt och intressant. Självupptaget och fantastiskt, en balansgång mellan ytterligheter som bara någon med Hyvönens handlag kan bemästra. Banaliteter möter poesi, piano och stråkkvartett. Resultatet är hjärtskärande.
Varenda kvinna med integritet eller en önskan därom blir Frida Hyvönens syster på Kvinnor och barn. Albumtiteln är välvald, mångbottnad – det finns ingen plats för männen. Känslorna de frambringar, visst, men inte mer än så. Det här handlar inte om dem. Det handlar om kvinnorna. Om Frida Hyvönen. Om hennes liv. Det som har varit, det som är. Orsak och verkan. Full insikt. Ingen censur. Locket är av. Hatten likaså.