Google-intervju: Solen är stolta över sina fläckar

Olle: Jag röstar för himlakroppen.
Johan: Ja, det måste vara stjärnan.
Nils: Men det känns också ovetenskapligt skrivet.
Johan: Det finns säkert många som är icke-vetenskapliga som skriver om solen.
Nils: Ja, herregud! Tänk bara på WIkipedia! Där får ju alla gå in och skriva.
Johan: Nej, Wikipedia är vetenskap.
Olle: Va?
Johan: Det är ju ett uppslagsverk.
Gustav: Som alla får skriva i, ja.
Johan: Ja, det är väl sann kunskap?
Gustav: Är det så du ser på sanningen?
Johan: Ja, det gör jag. Om tillräckligt många tror på det så måste det ju vara sant.

Det här citatet kommer faktiskt från just Wikipedia. Det känns som att det går ganska väl i linje med er självbild, att vara stjärnor av vanlig typ. Eller är det bara utåt sett ni har attityden att ni är vanliga?

Gustav: Det vore ju roligt om man gick runt privat och kände att man var en stjärna.
Nils: Vi är ganska mycket jante.
Olle: Vilket inte är fel, det behöver ju inte vara något dåligt.
Erik: Det är så otroligt lite tid man spenderar som band, varför spendera den på att ha hybris?
Johan: Du menar att det är så otroligt lite tid som man spenderar som stjärna?
Gustav: Jag kände mig lite som en stjärna i dag, men en ganska vanlig stjärna, när jag fick sätta mig i en så stor turnébil. Men bilen var ju lite rostig och TV:n var inte av högsta kvalitet, den tog det jättelång tid innan vi fick igång. Man får känna sig som en stjärna men på ganska låg nivå. Vi har väl inte så mycket att komma med.
Johan: Vi kan ju tillägga att bilen inte startade först, vi fick ju starta den med en annan bil.

Även om ni själva fortfarande har den här jantelagsmässiga synen på er själva, så är det väl ändå numer ett faktum att allmänheten inte ser er så. Tror ni att det finns risk för att er ödmjukhet börjar klinga falskt?

Olle: Säkert, men det beror väl lite på hur man motiverar sin icke-uppnådda stjärnstatus också. Om man bara säger ”Nej men gud, vi är som alla andra”, då klingar det ju superfalskt. Men om man förklarar varför så fattar nog folk att det faktiskt är så, att vi är som alla andra.

Varför är ni som alla andra då?

Olle tittar uppgivet på Johan.

Johan: Därför att vi har sju till fem-jobb måndag till fredag. Och trivs rätt bra med det, också.
Gustav: Det hade väl klingat falskt om man betedde sig som att man vore något annat. Vi gör så mycket själva fortfarande. Vi hämtar bilen klockan åtta och vi kör den dit vi ska och vi packar ur och riggar upp. Kommer man till den punkten då det bara är att sätta sig i en bil och sen gå upp och spela, då är det en helt annan grej, får jag för mig. Då kanske det spårar ur.
Olle: Jag tror att man ser på oss att vi är väldigt färska vad gäller att få uppmärksamhet. Att komma till en lokal för att rigga upp och märka att folk – jag ska inte säga ”är lite på tå”, men att de passar upp på en – då märker jag att vi inte riktigt vet hur vi ska bete oss. Det är inte självklart att säga till någon ”Fixa det där!”, utan det tar emot och det tror jag märks.
Johan: Jag kommer in i lokalen och så tänker jag: ”Ja, ursäkta, var får vi ställa gitarrerna?” Man frågar ju teknikerna det. Det är de som bestämmer, det är inte man själv. Man är under.
Gustav: Ibland kan jag ändå känna att jag har lärt mig att be om saker. ”Kan vi få lite mackor? Kan vi få lite öl?” Du [Johan] känner inte igen dig i det?
Johan: Jag känner igen dig i det.
Gustav: Jo… Jag märker ju att det är den rollen jag förväntas spela nu. Det är inte en särskilt oskön roll tycker jag, att be om några öl när man har kört i sju timmar – men absolut, det är inte helt bekvämt.
Erik: Det ska tilläggas att Gustav ber om öl även när vi inte är ute och spelar.
Johan: Det blir väl också avdramatiserat i och med att man är ett band. Hade man varit en artist så hade man kanske inte kunnat skilja sin privatperson från sin artistperson och då skulle man nog kunna få lite hybris. Nu ser jag inte mig själv som någonting bra, utan det är ju vad vi har gjort tillsammans som Solen som är bra.
Erik: Hade det inte varit jobbigare om bandet hade hetat ”Olle, Erik, Gustav, Nils och Johan”?
Nils: Jo.
Gustav: Det är långt att säga.

Johan: Det måste ju finnas något som är purt i solen. Nils och Gustav, ni som kan lite naturvetenskap – vad är purt i solen?
Gustav: Det måste vara om oss. Annars vore det en väldigt poetisk beskrivning av solen och det som sker när det brinner.
Olle: Jag skulle säga att det är himlakroppen solen.
Johan: Ja, det tänker jag med.
Olle: Om man tänker logiskt – har inte vi läst alla artiklar som har skrivits om oss?
Nils: Inte på norska.

Det är på svenska!

Nils: Är det svenska?!
Johan: Vi tror att det är stjärnan.

Det är fel, det här kommer från vår recension av er senaste platta. Det har gått ett tag nu sedan den släpptes. Hur känns det?

Blickar utbyts kors och tvärs genom rummet. Det tar lång tid innan någon svarar.

Olle: Bra.
Johan: Absolut.
Olle: Eller?
Nils: Klart det känns bra. Absolut.
Johan: Jag tycker det känns helt fantastiskt. Dels att den är klar, för vår skull, eftersom det var mycket jobb med den, och dels att folk tycker den är så bra.
Nils: Men det känns inte jättemycket.
Gustav: Jo, det känns.
Nils: Inte för mig. Det lilla som känns är ju bara positivt, men jag tänker att det är nu när vi ska spela som det kommer att kännas.
Johan: Ja, du menar så. Vi vet inte än om alla sjunger med.
Gustav: När det hade gått ungefär två veckor sedan släppet tror jag att det kändes lite som ett antiklimax för flera av oss. Det är säkert jättevanligt att det blir så när man har jobbat med någonting så länge, att det blir jobbigt när man kommer tillbaka till verkligheten. Men så gjorde vi en spelning på Debaser Strand i Stockholm för några veckor sedan och det var så jävla mäktigt. Folk sjöng med och det var helt knökfullt. Det blev vi lite paffa av, det var så jävla coolt.
Nils: Den där känslan går ju också i vågor. När det händer konkreta grejer, då kan man ju känna ”fan vad bra det blev”, eller något sånt. Men i vanliga livet berörs man inte.

Förra plattan hände det ju ganska mycket med efter att ni hade släppt den. Vad vill ni ska hända med den här?

Johan: För min del är det nog mer den här känslan som ni pratar om, att man är mer nervös innan än man är glad efteråt. Jag vet inte om allt är större i huvudet bara. Vad man vill ska hända… Det vore jättekul om folk sjöng med i dag också.
Nils: Vi ska väl inte sticka under stol med att vi så klart vill att den ska lyssnas på mer, streamas mer. Det är klart vi vill att siffrorna ska uppåt.
Erik: Vi pratade förut om att vi ville vara med i en ölreklam. Bilreklam och BRIS-reklam har vi också pratat om någon gång, men jag tror inte det var just med den här plattan.
Nils: Nä, det där var väl med första EP:n?
Gustav: Men vadå, att vara med i en ölreklam eller en bilreklam har väl aldrig varit ett stort mål? Det är inte det vi går runt och drömmer om. Jag vill fortsätta bli överraskad på det sättet som jag blev då när vi spelade på Debaser. För mig vore det fantastiskt om man kunde få fler sådana upplevelser.
Olle: Så länge det är något slags kurva uppåt, sett till framgång och popularitet, är det skitnice. Om det skulle gå lite neråt, då får vi se. Ett mål i sig är väl att varje platta ska gå bättre och bättre.

Ändå var det du [Olle] som sa inför förra plattan att ni inte har några drömmar längre, eftersom ni redan har gjort allting. Det är ganska stor skillnad gentemot vad ni säger nu. Varför är det så?

Olle: Man får nya drömmar. De band vi jämförde oss med då…
Nils: Dem har vi gått om nu! Yes!
Olle: Ja, nu är det nya band vi jämför oss med, kanske. Varje framgång genererar nog nya drömmar, även om det går stick i stäv med vad jag sa då.

Erik: Det är absolut om himlakroppen.
Johan: Nej, kan det inte vara oss? Att vi har blivit gamla, liksom.
Nils: Det är himlakroppen.
Johan: Sån ångest att den är medelålders.
Nils: Nej, det vore ångest om den var i pensionsåldern.
Johan: Säkert att det inte är om oss?

Det här är från Naturhistoriska riksmuseets hemsida och handlar alltså om himlakroppen solen. Är det bara Johan som tycker att ni kanske har blivit medelålders?

Erik: Vi är väl mer medelålders nu än förut.
Johan: Ni är mer medelålders än jag i så fall, jag är ju ny i gemet.
Olle: Jag tycker inte att jag är så medelålders heller.

Något som inte nådde medelåldern var ert nyhetsbrev, ni slutade med det i samband med albumsläppet. Har ni ångrat er?

Nils: Ja, varenda dag.
Johan: Varenda vecka i alla fall, när det skulle ha kommit. Jag tror att det blev lite som ett jobb. Vi hade inte riktigt tid helt enkelt.
Nils: Vi har olika åsikter om nyhetsbrevet, det är inte helt försvunnet. Det kanske kommer tillbaka någon dag, det vet vi ju inte.
Olle: Vi har kvar alla mailadresser, dem har vi sparat.

Vi har pratat lite om turnén och att spela live, vad har ni för turnévanor?

Gustav: Vi äter på Max hela tiden.
Nils: Max i Jönköping tror jag var tredje eller fjärde gången nu. Sen äter vi väldigt mycket smågodis. Men det var inte så mycket i dag, jag åt inte ens upp.
Gustav: Det är inte likt dig!
Erik: Ofta säger folk till oss att det är så kul att vi får komma ut i Sverige och se massa ställen – men man ser ingenting.
Gustav: Man ser bara E4:an.
Erik: Bara en loge och hotellrummet.
Gustav: Och i det här fallet inte ens ett hotellrum.

Vi sitter i Blekingska nationens källare, i en loge som också agerar övernattningslokal. Här finns sex våningssängar, tre soffor och en minikyl. I taket hänger vimplar och trots att ackommodationen är spartansk verkar bandet trivas – i sann jantelagsanda.

Johan: Jag har en dålig ovana att ha med mig plugg jämt. I dag satt jag på seminarium i fyra timmar.
Olle: Du är så dålig på att planera att du alltid kommer att ha ett seminarium.
Johan: Det är rätt drygt faktiskt, jag missar ju stämningen som jag antar att ni bygger upp.
Nils: Det är inte jättemycket stämning.
Johan: I dag åkte en kompis med ner. Det var trevligt. Eller, jag antar att det var trevligt. Jag satt ju på seminarium.

Nils: Det är ju oss.
Johan: Nej, vadå, heta som i snygga?
Erik: Jag tror att det är himlakroppen.
Olle: Jag tror att det är oss.
Johan: Det är jätteroligt om det är oss, då rodnar man ju, men jag tror att det är om himlakroppen.
Nils: Då benämner man den väl inte ”het”? Då benämner man den ”varm”.

Det här kommer från en suspekt hemsida om solsystemet som inte har uppdaterats sedan år 2000.

Nils: Man hade lite annan vokabulär då.

År 2000 var kanske inte ni jätteheta.

Nils: Det stämmer!

Vad gjorde ni då?

Johan: Firade millennieskiftet. Jag smällde mina första smällare tror jag.
Olle: Det gjorde jag på nittiotalet.

Bandet utbryter i entusiastisk konversation om kinapuffar, tigerskott och andra typer av smällare som var populära i Gävle kring år 2000. Vad bandet gjorde då utöver att smälla smällare framkommer aldrig.

Erik: Jag tror att det är himlakroppen.
Gustav: Jag med.
Olle: Jag tror att det är vi.
Nils: Det har ju med sådana här cykler att göra. Det är många klimatförändringsförnekare som menar att solen blir varmare när det är fler solfläckar.

Det är från Illustrerad Vetenskap, artikeln heter ”Tio saker du inte visste om solen”. Där står att solen lyser kraftigare för varje år och att den har en bana. Har även bandet Solen en bana?

Olle: Förhoppningsvis är den inte samma som solens i så fall, att det går runt, runt, runt. Vad jobbigt om man måste börja om igen, från början.
Johan: Är det inte så med varje skiva?
Gustav: Ser inte banan ut såhär då? Den snurrar runt som en spiral, lite, lite uppåt hela tiden, men man kommer tillbaka till ungefär samma ställe varje gång. [Fig. 1] Och sen snurrar den fort som fan, det blir stora cirklar här nere i början, och sen –

Gustav ritar cirklar i luften och gör entusiastiska ljudeffekter som på svårdefinierat vis övergår i unisont nynnande på ett tungt housebeat.

Johan: Är det vår bana, att vi kommer landa i house? Det vore roligt med en houseremix!
Erik: Nej, det är det sista som vore roligt.
Johan: Det hade i alla fall varit roligt om någon frågade. Så att vi får säga nej till något.
Gustav: Jag kan tänka mig flera banor – jag undrar om det inte kommer gå upp, upp, upp, ner, sen kommer det liksom ÖÖH [uppåt] och sen bara SMACK. [Fig. 2]
Erik: Eller så gör vi som Kent, mjölkar ur det sista.

Att solen har en bana och att den lyser starkare för varje år är alltså två av tio saker som Illustrerad Vetenskap anser att folk inte vet om solen. Kan ni komma på några fler? Om er, alltså.

Olle: En liten sak som vi märkt är att folk, vissa i alla fall, tror att vi tjänar pengar och lever på att spela i band.
Gustav: Eller att vi är ens i närheten.
Olle: Ja. Det upplever jag är ett missförstånd.
Johan: Det är ju något man själv har tänkt på – när händer det? Vilka semistora artister kan leva på sin musik? Det är jättesvårt att veta, såklart. Vi pratar väl inte så mycket om det.
Erik: Har vi ingen rolig fakta som ingen vet?
Gustav: Att vi har haft… Det är ju så jävla tråkigt. Att vi har haft replokal i Uppsala. Det kan vara den sämsta trivian någonsin.
Erik: Vi kan skriva det på vår Wikipedia-sida. Vi har ingen Wikipedia-sida, men där kan det stå det.
Nils: ”Tidigare replokaler”…
Gustav: Inför varje skiva har vi haft kick-off i något slags stuga där vi smäller upp och skriver! Oftast blir det inte så mycket skrivande, men vi försöker.

Solen tänker.

Gustav: Alla har körkort! Också tråkigt.
Johan: Det är jättebra när vi åker och är ute och spelar.

Kör alla lika mycket?

Johan: Jag tror Gustav kör minst.
Gustav: Lägg av, det gör jag inte!
Johan: I Norge uttryckte du till och med att du inte ville köra.
Nils: Nej, han sa att han hade ont i huvudet för han hade fel linser.
Johan: Gustav hade sagt ”I dag kör jag!”, men när han kom ut på motorvägen sa han ”Vi måste stanna, det här går inte!”. Det var säkert jättestressande för dig, Gustav.
Olle: Alla gör olika mycket på olika fronter, det är inget konstigt om någon kör mindre än någon annan. Med det inte sagt att Gustav kör minst, det kanske jag gör.
Johan: Jag märker nu att vi inte har pratat om det här riktigt, det blev lite spänt när jag tog upp det.

Solen tänker igen. Till slut –

Gustav: Det finns inte så mycket roligt att veta om oss.
Erik: Det finns några spår… Nej, det kanske inte är så kul.
Gustav: Jo! Vi har spelat in en skiva som aldrig släpptes, mittemellan de två senaste.
Nils: Den hade en låt som Gustav sjöng på.
Olle: Och den låten kommer vi att ta upp igen!
Erik: Om Gustav får bestämma.
Gustav: Vi lyssnade ju på den häromdagen?
Johan: För att du bestämde det, ja.
Erik: Vi har några spår inspelade upp och ner på senaste plattan också. Att jag sjunger upp och ner, alltså. Det är något sångtekniskt, jag kommer högre upp i pitch då.

Erik ställer sig upp och demonstrerar samtidigt som han pratar: djupt framåtböjd, huvudet mellan knäna, en imaginär mikrofon i dubbelfattning. Hur stor del av sitt positiva mottagande som Känslor säljer / Miljonär har sådana hemliga sångtekniker att tacka för lär vi aldrig få veta, men några timmar senare ska det stå klart att de går hem även i livetappning. Blekingska är, precis som Debaser Strand, knökfullt när det börjar bli dags för Solen att gå på scen. Vissa har köat i timmar för att vara säkra på att få komma in, andra köpt flera hundra kronor dyra studentmedlemskap för att få tillträde – trots att konserten egentligen bara kostar 80 kronor. Olle, Erik, Gustav, Nils och Johan möts av högljutt jubel när de går på scen. De skippar presentationen, kör Stäng igen stan som första låt. Alla sjunger med.