Hieroglyphic Being
Roskilde, 30/6 – 2017

I en längre intervju med The Guardian pratar Jamal Moss om sin tid i 80-talets Chicago. Han spenderade en tid som hemlös och tvingades sälja sin kropp innan han kom i kontakt med klubbkulturen och en housemusik som tog sina första vacklande steg. Det var en scen som samlade alla under ett tak: svarta, vita, fattiga, rika, homosexuella. Housen blev en bokstavlig fristad. I hans egna ord: ”a space of salvation, sanctuary and unification of human kind through a special sound aesthetic”.

När Moss ställer sig på Glorias inomhusscen under fredagseftermiddagen har det regnat konstant det senaste dygnet. Det är många som söker sig in under tak, till värmen och en någorlunda torr plats. Således inbillar jag mig att åhörarna är fler nu än om det hade varit strålande sol. Inte så att det inte finns material att bita i: som Hieroglyphic Being släpper Moss i snitt åtta album per år. Hans house har kallats ”outsider” – den är experimentell med mycket reverb, lo fi-filtrerad och en innehåller en beskedlig mängd acid. Låtarna dundrar ut genom ljudsystemet, och allteftersom spelningen fortgår är det fler och fler av den tidigare övervägande sittande publiken som kliver fram och tar några svajiga danssteg.

Bakom sin trummaskin, syntar och iPad (?!) är Moss för det mesta sittande. Ibland lutar han sig så mycket framåt att jag är orolig att han ska tippa över. Trots att hans musik lätt skulle kunna beskrivas som bråkig och stökig väver han ihop sina pulserande produktioner med häpnadsväckande precision. Spår hämtas från fjolårets The Disco’s of Imhotep – finurligt stampvänliga Spiritual Alliance är en höjdpunkt, men annars flyger mycket av den svårklassificerade och lika svårfångade housen över våra huvuden, förbi våra sinnen och krossas mot ladans väggar. I korta episoder är euforin närvarande, men den är flyktig och försvinner precis när den börjar gå att förnimma. Jamal ser ut som om han försöker trä en tråd genom ett nålsöga när han matchar, mixtrar, pillar och till slut skickar ut vildsint lasersvärds-electro invävda i avlägset vibrerande acid-slingor. När han ställer sig tornar han sig upp över instrumenten och publiken – med genomborrande blick tycks han övervaka våra rörelser in i minsta detalj. Som en schamankaraktär ur valfri post-apokalyptisk sci-fi-thriller är han magikern som med sin futuristiska musik försöker förmå åhörarna att dansa bort regnet. Skådespeleriet och dekoren må vara övertygande, men en fuktig lada fylld med Tuborg-zombiefierade danskar utan stövlar är varken rätt plats eller publik.