Hinds
Roskilde, 29/6 – 2016

Hinds är inte bara Spaniens just nu främsta musikexport – de är också teflonmänniskor, vars problem aldrig riktigt tycks hinna ifatt dem. På debutalbumet Leave Me Alone gitarrsolade de iväg från vartenda heartbreak, viftade bort oönskade fylle-sms med en axelryckning, brast ut i fler ”badabadapapa”-skrålanden än någon orkade räkna. När de häromåret tvingades byta bandnamn fick det snarare proportionerna av ett t-shirt-byte, och när deras Roskildespelning krockar med headlinern Red Hot Chili Peppers hanterar de det med en snabb hyllningscover.

I kväll hoppas kvartetten att alla i publiken är ”drunk or high” och instruerar oss att ”use that energy”. Det låg liksom alltid starka, labila känslor under Leave Me Alones många lager av chill. Man kan se dem som resultatet av en salongsberusning – ett överemotionellt filter där allt känns lite värre och lite bättre på samma gång (”I am flirting with this guy just to pretend I’m fine”, lyder en av låttexternas ögonblicksbilder). Och det är precis vad de själva gör: den underliggande vreden i Velvet Underground-lunkande Garden har till exempel aldrig smugit sig närmre inpå.

Senast Hinds gästade Danmark var de så orutinerat fulla att de knappt kunde spela, berättar Ana Garcia Perrote vid en punkt under spelningen. Genialiteten i deras slackiga indierock verkar nästan ha uppstått av misstag – men för Roskildepubliken blir det uppenbart att så inte är fallet. Slöheten manövreras hela tiden med en krossande proffsighet där skevheterna framstår som medvetet estetiska val. Chili Town dras upp i dubbel hastighet, varenda haltande låtpassage dundras självsäkert igenom och Dead Ghosts-covern When It Comes to You integreras sömlöst i setlisten. När kvartetten ställer upp sig på rad inför krossande Castigadas En El Granero är det som att se en rockstjärna tändas. En ny Julian Casablancas, om han vore mer likeable och reinkarnerad i fyra kvinnor från Madrid.