Hudson Mohawke
Sónar Stockholm, 27/2 – 2016

Det tog ett tag innan Hudson Mohawke fick göra sin Sverigedebut. Två bokade festivalspelningar på Emmaboda och Dans Dakar blev inställda innan skotten till slut intog Slakthuset för två år sedan. Nu är han – äntligen – tillbaka på svensk mark för en headlinespelning på Sónar Stockholm. Det märks att det är en av festivalens huvudnamn. Publikhavet är bland det största sett under de två kvällarna och stämningen är elektrisk. Hans genrebrytande hiphop/trap/electro-fusion har alla de beståndsdelar som krävs för att dra igång ett besinningslöst dansparty. Det krävs inte mycket för att få igång publiken, som svarar på allt material med jubel och frenetiskt armvevande.

Tempot är sanslöst högt redan från start. Mohawke jobbar mycket med uppbyggande, där lager på lager med melodiska slingor vävs in innan ett typiskt trap-drop skapar ett brinnande inferno i publiken. En tidig höjdpunkt är den alltid lika massiva FUSE som med sin växlande popiga slinga och mullrande trummor gör det fantastiskt svårt att stå till. Det är generellt ont om tillfällen att pausa och andas, och just när en tror sig kunna hitta ett ögonblick att hämta andan så dundrar nästa banger in. Det är så han arbetar: banger på banger levereras och publiken sväljer hungrigt allt som kastas mot dem. Det är galet, intensivt och oftast alldeles underbart. Att det i princip saknas lugnare partier gör knappt något – ingenting av det HudMo levererar i afton går att beskriva som ”lugnt”.

En sanslöst välsynkad ljusshow gör sitt till inramningen, där stroben fördärvar näthinnan i takt med att basen gör detsamma med trumhinnor och inälvor. I ett par mer intensiva ögonblick är det nästan förvånande att inte någon i publiken bara helt stänger av och faller ihop i en liten hög. Om begrepp ”sensory overload” hade varit en spelning hade det varit denna. Det händer mycket hela tiden, kasten är tvära men alltid genomtänkta. Hudson scratchar fram och tillbaka för att mixa under spelningen, lyfter bort basen för att framhäva en röstsampling eller pressar upp tempot ytterligare några fyrtakter.

Spelningens avslutande tjugo minuter kommer absolut kvala in bland årets elektroniska höjdpunkter. Hans stora hit Chimes smörjer en redan uppeggad publik som skriker efter mer, mer. Att han sedan spelar Sophies bubbliga bubblegum bass-monster HARD är onekligen lite oväntat inledningsvis. De två producenterna rör sig i samma musikaliska sfär, även om uttryckssättet kan skilja sig något. Den sliskiga sången skär kanske inledningsvis i en del öron, vilket går att se på publikens lite förvånande reaktioner, men när basen återigen gör sig påmind är det tydligt att spårets inkludering var något av ett genidrag. Att studsa upp och ner samtidigt som en futurisk datorröst (utförd av PC Musics GFOTY) vrålar ”SO HARD, I GET SO HARD” likt ett mantra är svårt att sätta ord till. HudMo är dock inte klar ännu – avslutar gör han med fullständigt urflippade Higher Ground som skapades tillsammans med Lunice som TNGHT. Franska electro house-duon Justice må ha en av de fetaste introlåtarna i Genesis men detta måste vara det absolut mäktigaste sättet att avsluta en spelning på. Herregud.