Hurula
Emmabodafestivalen, 25/7 – 2015

Efter den halvmetamorfos Emmaboda genomgått de senare åren, från popboda till ett mer elektroniskt dito, bjöd lördagen på förvånansvärt mycket vemod. Makthaverskan spelade på så gott de kunde i regnet innan de avlöstes av Thomas Stenström som ett par timmar senare lämnade plats åt Hurula. Ursinnet, frenesin, och energin fanns för det mesta hos den sistnämnde som från sekund ett förkroppsligade det argsint framåtdrivande gitarrdrevet som kanske är den tydligaste resten från Masshysteri.

Hurula har under det senaste och föregående år hunnit bli en av de mer folkkära svenska indieakterna, och även ifall publiken precis kämpat sig ur ett nästan festivaldödande evighetsregn så lockar ”lova att skjut mig om jag nånsin blir som dom” och 22-refrängen ”jag var tjugotvå när jag lämnade Luleå” fram allsången hos de allra tröttaste. Energin på scen är utan tvivel i punk-klass, men där Hurula till skillnad från föregående musikprojekt, Masshysteri, även har andra benet förankrat i popen lyckas symbiosen aldrig riktigt komma till liv. I sina bästa stunder visar Hurula glimtar av vad han kan åstadkomma en sen kväll på Pustervik medan minuterna däremellan mest är skarpa påminnelser om hur mycket sämre förhållanden han slåss mot idag.

Trots händer i luften och gedigen lyrikkunskap både glesnar och smalnar folkhavet några meter ut, och att de nästan industriellt skitiga låttexterna kan varvas med kärleksförklarelser i Håkan Hellström-anda och ändå få så många halsar att skrika sig hesa är faktiskt smått otroligt. Om det bara vore för några smått justerade väderparametrar misstänker jag att spelningen fått den inramningen mer genomgående. Hurula både försöker och förtjänar att få till det och det finns egentligen ingen anledning att misstänka att det kommer ske igen. Vi skriver ner Emmaboda-spelningen som en olycklig anomali och går vidare.