Hurula – från symbolik till ärlighet

I den värld av svenska popstjärnor som Robert Hurula kastades in i för två år sedan känns han totalt missförstådd. Människor förväntar sig någon som gladeligen öppnar upp om sina personliga texter i media, men i bristen på det blir han stämplad som svår och tillbakadragen. Med senaste albumet Vapen för dom hopplösa har han skrapat upp så mycket av sig själv och sitt förflutna att det som utomstående knappt finns något kvar att gräva i, bland texter om att göra inbrott i bilar och att se sin hund bli slagen. Hurula gör bara det som konsten inom honom kräver, även om det innebär att plocka upp en och en annan död fågel, bränna upp gitarrer eller att hans slutna personlighet blir tolkad som en image av omvärlden. Vi träffade honom för att diskutera processen bakom det nya albumet, kärlekslåtar, rundgång och hans fascination för kontraster – varför himmel och helvete kan kopplas till snutar och tjallare.

Inför släppet av förra skivan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för blev du nöjd över att den ens blev klar, med hårddiskar som kraschade och allmän tvivel på materialet. Kändes det enklare att skriva och spela in en skiva den här gången?
– Det är alltid krångligt att bli nöjd med en skiva, för det går ju alltid att få ihop tio låtar. Det har helt klart varit mer fokuserat, för att jag visste hela tiden att det skulle bli en skiva. Det visste jag inte förra gången. Fast det har varit svårt den här gången med för att den är inspelad på fyra olika ställen, men nu känns det som att det är en ordentlig skiva.

På förra skivan fanns det många konkreta inspirationskällor som märktes tydligt, Velvet Underground till exempel. Vapen för dom hopplösa känns däremot helt tvärtom, utan att låtarna på albumet är helt och hållet dig själv. Känner du att det finns tydliga inspirationskällor fortfarande, eller har låtarna bara kommit till dig?
– Det är nu när jag har spelat mycket live som jag har fått en bild av hur jag vill att ett album ska låta. Jag hade inga direkta inspirationer för albumet, jag bara följde hur albumet lät i mitt huvud och att jag diskuterade det med Björn Olsson (Håkan Hellström, Hästpojken m.fl.) för han fattade helt vad jag ville.

Hur kommer det sig att du valde Björn som producent?
– Det föll sig helt naturligt. Han var inte på någon lista över producenter jag kollade av, utan han är en kompis till en kompis så träffades vi och synkade våra idéer. Det bara blev så. Innan har jag jobbat med Måns Lundberg som också är superbegåvad, så jag har haft tur med vilka jag har samarbetat med.

Du har jobbat mycket med stråkar på nya skivan, är det något du vill ha med dig live?
– Nej… eller, jag vet inte. Jag har en känsla av att rundgång och stråkar är ungefär samma ljud och får ta mycket plats, så det är kul att få göra det på olika sätt.

Istället för rundgång då?
– Ja, men ibland samtidigt. I huvudet när man spelar låtarna känns det som att ”här borde det vara något som gnisslar”.

Något som särskiljer sig ifrån dina tidigare skivor att titelspåret på Vapen för dom hopplösa är helt instrumental – och inte bara är ett interlude som Högdalen på förra skivan, utan en hel låt. Hur var det att jobba med bara instrument och ingen sång?
– Jag gjorde två låtar som hette så och en av dem hade en text, men den är inte med på skivan. Jag kanske släpper den någon gång. Den instrumentala låten har jag spelat in alla instrument själv på som en demo och tänkte att den skulle vara med på skivan, så jag spelade upp den för Björn och han fick feeling för den direkt. Jag gillar instrumentala låtar ibland, att det inte blir så babbligt. Skönt att få en paus.

Hur känns det att inte spela Masshysteri-låtar live längre?
– Det är väl inget som jag har bestämt, men jag tror att det är på grund av texterna. Jag känner mig inte lika hemma i dem längre. Men jag kommer säkert spela någon låt om jag känner för det. Det är bara en sån härlig grej att jag inte måste göra det mer.

Du har ju en rätt stor repertoar nu.
– Ja! Då behöver jag inte hålla på och rota i gammalt.

Det har kommit många rubriker om att du är den viktigaste popstjärnan sedan Henrik Berggren och länken mellan punken och Håkan Hellström – var det något du ens kunde föreställa dig för fem år sedan?
– Nej, haha. Vad ska man säga? Alla jämförelser är ju lite underliga. Men så länge det kommer från ett bra ställe så förstår jag om folk vill säga det. Lika mycket popstjärna-statusen som punk-”någonting”, känslorock eller svartrock – alla dessa samlingsnamn är konstiga. Jag tycker inte att det är viktigt, men andra får gärna hålla på med det.

Det är ändå en omställning att komma ifrån Umeås punkscen till de här rubrikerna.
– Även det! Det känns som en efterhandskonstruktion att jag har varit en del av en scen. Jag har alltid känt mig självgående i det jag gör. Jag hade väldigt svårt för att samarbeta då.

Men mellan 2005 och 2010 hade du rätt många bollar i luften samtidigt – Regulations, The Vicious och Masshysteri bland annat. Nu har du bara postpunkbandet Cross med Masshysteri-trummisen Erik Viklund på sidan av och dig själv som huvudprojekt. Hur känns det att ägna att din energi på dig själv?
– Det har jag gjort hela tiden. Min sologrej började på The Vicious, eftersom jag skrev allting. Långt före Masshysteri. Men när jag startade Masshysteri kände jag nog att jag fick kontroll i det jag ville göra och från det att jag började med solokarriären helt och hållet började jag skriva mer personligt. Även om jag skrev personliga texter tidigare så gömde jag dem ofta i symbolik. Nu har låtarna stegvis blivit mer vågade.

Ända sedan den tiden har du sjungit väldigt mycket om himmel och helvete, exempelvis i Masshysteri-låten Begrav mig: ”Jag bara tror på sånt som finns och det man ser, när man dör finns ingenting mer”. Det känns som att du separerar tron på ett kristet efterliv och vad en himmel faktiskt är.
– När jag växte upp i Luleå träffade jag aldrig någon som kallade sig för kristen. Ingen hade föräldrar som gick i kyrkan och ingen trodde på Gud. Så den där texten var egentligen en motreaktion ifrån när jag flyttade till Umeå, där jättemånga i musikscenen hade en bakgrund där de hade en kluven syn på sin tro. Just då tyckte jag att det var väldigt underligt och förvirrande. Nu tycker jag att det är mer intressant att människor tror på Gud. Det kanske har och göra med vart jag kom ifrån och att jag inte kom ifrån ett så bra hem.

Men du sjunger också väldigt mycket om himmel och helvete på nya skivan, som i Helvete här eller Ny drog.
– Jo, men så är jag också när jag håller och målar eller gör skivomslag. Som med den döda fågeln på omslaget till Ont som jag, att det blir en stark symbolik. Jag använder väldigt ofta symboler—det är inte som att jag sjunger om poliser som gått polisutbildning och så vidare, utan konceptet snutar. Att någon som beter sig på ett snutigt sätt. Det är ofta symboler för annat.

Det är alltså ingen som ska överanalysera när du sjunger om det, eller om snutar och tjallare som i texten till Åtta trappor?
– Nej, inte så. Men jag har blivit tjallad på och åkt fast. Det är ett bök att skriva självbiografiskt, om vem man är och var man hamnar, men Åtta trappor var en ganska stor låt jag hade i huvudet länge.

Den är mycket hårdare och explicit i jämförelse med dina tidigare låtar. Det är lätt att tänka ”det där är påhittat” eller ”det där är någon annans berättelse”.
– Den är självupplevd från min uppväxt som har varit ganska otrygg. Det är svårt för mig att prata om det – det är därför jag skriver låtar, tror jag. Det är sånt som bara ska ut. När det kommer till saker som jag tycker är jobbiga sjunger jag det alltid, för det måste mena någonting. Ganska jobbiga grejer liksom. Jag vill prata om det på något sätt, men samtidigt vill jag inte. Texter kan innehålla så pass mycket poesi att det blir som ett angrepp att prata om dem. Än så länge när jag blir intervjuad och någon ställer frågor om texter känns det alltid som en sorts balansgång – vad är jag beredd att säga på ett personligt plan? Jag skrev ganska mycket text till Åtta trappor, men jag kände mest ”kan man verkligen skriva såhär personligt?”. Men jag har fan rätt till att känna saker.

– Det svåra är inte att skriva om det, men att sedan svara på frågor om dem under intervjuer och jag vill inte vara otrevlig liksom. Jag är en ganska sluten person och under de senaste åren har jag öppnat upp mig för mina vänner, så jag har fått lära känna folk på nytt nästan. Men jag vill inte framstå som någon som försöker vara svår eller blyg.

Några av låtarna handlar mycket om kärlek, så mycket att de nästan blir kärlekslåtar. Som Exorcist eller Undergången med dig – det känns inte som att kärlekslåtar är någonting du utforskat tidigare.
– Jag gillar ju kärlekslåtar och när andra lyckas göra det ärligt. Jag trodde jag skrev mycket om kärlek på förra skivan, men det kanske är mer tydligt här.

Då är det mer brusten kärlek, att glömma någon eller att bli glömd.
– Ja jo, precis. Men det är en viktig känsla som jag försöker sammanfatta. Det är lite samma sak där – när jag skriver en melodi som måste jag hitta riktigt bra ord som känns naturliga att sjunga till. Jag har slängt bort så många låtar för att jag har slarvskrivit en text.

Så om du har satt ord på en melodi så måste du slänga allting? Blir det så pass inpräntat?
– När man har hållit på med en låt för länge och inte fattat att det hela tiden är texten det är fel på så måste jag slänga bort den. Jag kan känna ”varför sjunger jag den här låten så dåligt?” och hur mycket jag än försöker så kan det vara texten som är felet.

På en av dina allra första promobilder så håller du i en död fågel och som du nämnde – på singelomslaget till Ont som jag har du även där en död fågel. Har du någon fascination med döden eller specifikt med döda fåglar?
– Alltså, jag har det! Det är någonting med i alla fall de här fåglarna. Den första fågeln var att jag åkte bil förbi den där överkörda fågeln och att jag inte kunde sluta tänka på den. Så jag kom hem och sade till min tjej: ”Jag måste gå och hämta en död fågel”. Det låter ju helt sjukt nu. Men jag bara visste att jag ville ha den. Det är på samma sätt som att jag ville bränna upp en gitarr till Masshysteri-omslaget. Jag vet inte varför, men jag bara ville det för symbolikens skull. Men när jag hämtade den döda fågeln så lade jag den utanför mitt fönster först, men tänkte ”där kommer den ju bara att ruttna”, så jag lade den i frysen. Sedan bad jag Erik [Viklund] ta en bild. Jag visste inte vad jag ville ha den till – det här var långt innan jag visste att jag skulle släppa första skivan. Den andra döda fågeln såg jag på samma sätt, när jag gick igenom skogen på vägen hem när jag var och handlade. Det är bara någonting med att de är så äckliga och så vackra samtidigt. Det är någonting med att man knappt vill ta i dem, men att de är så vackra att kolla på.

Det är en jättefin symbolik för hur hela skivan låter. Den är väldigt skitig på utsidan, men vacker på insidan.
– Ja, när jag gör bilder och ritar vill jag ofta ha kontraster. Även i musiken försöker jag alltid följa känslan av att det ska vara en fin poplåt men skitig på utsidan med en jobbig text. På samma sätt som att jag vill att det ska vara en död fågel på omslaget till den. Jag har målat många bilder på riktigt gamla bibelsidor för att blanda det heliga med det oheliga. Mest bara för att det är kul. Jag vet inte ens varför– jag är inte smart nog för att veta det. Det har säkert något med min uppväxt att göra. Den dagen jag kommer på varför kanske jag slutar med konsten, så jag vill knappt prata om det. Det tar upp så jävla mycket av min tid att tänka på sånt.