Hurula: ”Man måste träffa lite snett för att träffa rätt”

Det har gått ungefär fyra månader sedan Robert Hurula släppte sitt tredje och hittills mest personliga album Klass. Precis som tidigare släpp har hans låtar behövt tid att växa fast sig i lyssnaren, och redan nu börjar både texternas och melodiernas briljans göra sig mer förstådda för varje dag som går. Perfekt timing för de festivaldatum han spelar i år, med start på Gärdets senaste tillskott Lollapalooza i morgon, och därefter Kirunafestivalen, Lisebergs stora scen (för andra gången), och hemstaden Luleås eminenta festival Musikens Makt.

Men även om Hurula har behandlat personlig tematik på tidigare album har han dels aldrig grävt så pass djupt i sig själv efter självbiografiska texter, och dels aldrig nått ut till så pass många människor som han gör nu. För många skulle det både vara skrämmande, möjligtvis lite förlösande att berätta om sina livserfarenheter på det här sättet, men för honom själv har inget förändrats sedan texterna på Klass nu har gjort sig hörda av allmänheten.

– Det har inte varit terapeutiskt att släppa skivan, det har varit mer terapi att fortsätta vidröra ämnena. Jag känner mig ganska samma. Jag har redan börjat fundera på hur nästa skiva ska låta, och det blir någon slags motreaktion i alla fall. Det börjar klarna i mitt huvud.

Den här skivan är ju väldigt naken och avskalad, kommer det bli någonting stort och rivigt nästa gång? 

– [skrattar] Kanske! Nej, det vet jag inte. Det är bara att det riviga är någon annanstans. Att orden skulle vara obekväma, nakna och tydliga. Att den inte skulle kännas så himla refrängig.

Har du fått ett sug för fler refränger nu?

– Ja, fast… Jag orkar inte ens säga någonting, för varje gång jag säger något så börjar jag hitta på sätt att göra tvärt emot det jag precis har sagt. För att göra någon motreaktion på mig själv. Men jag har i alla fall börjat tänka på en massa grejer.

Det som utmärker sig störst av allt på Klass är användandet av samplingar och ambiens, något som Hurula bara rört vid enstaka gånger tidigare. Han förklarar att mycket av inspirationen bakom det är från låtarnas stadie som demos, när han sitter och skapar på egen hand. Däremot fanns det en helt annan tanke från början för skivans nakna och avskalade avslutningsspår Innan ljuset.

– Jag tänkte att den skulle bli en vanlig låt. Den och Livstid hade jag gjort om jättemånga gånger – det har jag gjort med alla låtarna – men jag spelade in just dem sent på natten och jag ville inte störa våra grannar, så jag spelade jävligt lågmält. Jag skickade dem till Per [Hägglund] som producerade och han tyckte att vi skulle behålla det, så vi spelade in dem nästan precis som mina demos lät. Tanken var att jag ville att orden skulle vara tydliga, och jag ville att det rent ljudmässigt skulle vara ljudet av att inte vilja störa grannarna. Att sjunga om ett lägenhetsliv, fast att inte vilja störa grannarna samtidigt. Att det hängde ihop.

Just Livstid är ju en väldigt personlig låt. När jag hörde den för första gången så satt jag på bussen till jobbet och började gråta rakt ut. 

– [båda skrattar] Vad kul att höra, ändå. Jag ville att den skulle vara tidigt på skivan också för att den skiljer sig från något jag gjort tidigare. Och jag ville att den tonen skulle sättas tidigt, så att den skulle märkas.

Det jag kände när jag lyssnade på låten just i den stunden var att om jag reagerar såhär starkt, då kan det inte vara ens i närheten av vad de som står nära dig tänker när de hör låtarna på skivan. Har dina nära och kära uttryckt något om hur de känner när de hört låtarna – är de glada över att du vågar berätta om det här, eller är de ledsna över dina upplevelser? 

– Det har varit lite både och. De flesta sådana reaktioner jag har fått är från skivomslaget faktiskt, och vissa har blivit jätteledsna när de har sett den. Först visade jag den först mer som att “haha, vilken konstig bild som jag har hittat!”. Fast folk som känner mig läste in allt de vet om mig i bilden. Då var det flera faktiskt som inte brukar bli ledsna som blev det. Många kompisar hörde av sig också när de hade hört Innan ljuset också, och sagt att de hade känt någonting.

Med tanke på hur Klass skiljer sig från de mest lättsmälta publikfavoriterna som 22 och Ny drog skulle man kunna vänta sig att Hurulas skivbolag Razzia (som även huserar Annika Norlin, Weeping Willows, bland annat) blev förvånade över skivans mörka riktning. Enligt Hurula själv är det däremot långt ifrån negativa kommentarer han bemöttes med, snarare tvärtom.

– Deras första reaktion var nog att “det här är nog det mörkaste vi har släppt” [skrattar]. Jag vet inte vad de förväntade sig, men de har bara sagt fina saker till mig i alla fall. Jag är skitnöjd med den.

Men tror du att låtarna på Klass kommer att fortsättas spela live länge? 

– Om man spelar låtar tillräckligt många gånger kan de få nya skepnader och nya anledningar att fortsätta vara med på spelningarna. Vissa känns ganska snabbt som att det inte är man själv som har gjort dem och då skippar jag dem. Jag gillar verkligen att få låtar att börja leva, på något sätt. Att få låtarna att kännas som en händelse i ett rum med andra människor. Det är då man förstår varför musik är så speciellt. Det är faktiskt jävligt kul när det funkar, och skitjobbigt när det inte funkar.

Har det hänt med några av låtarna på Klass då? 

– Vissa av dem. När vi spelade på Berns i mars kändes det som att allt gick så jävla fort, och alla i bandet kände nog samma sak. Alla var för fokuserade för att vara i nuet, nästan. Man ser det mer som en uppgift än en händelse och jag vill inte att det ska bli så.

Vad tror du att du behöver göra för att förändra det? 

– Ibland måste man bara vakna till. Man måste träffa lite snett för att träffa rätt. [skrattar]

Hurula kommer tveklöst att ha tid att växa in i det nya materialet – både under sommarens festivalspelningar, men också med en omfattande höst- och vinterturné i Skandinavien. På samtliga datum finns en bred variation av publik, med helt olika bemötanden till musiken. Han känner inte att han saknar de trånga källarutrymmesspelningarna som han gjort förr i tiden, för att allting fortfarande känns intimt trots lokalernas emellertid större storlek.

– Just nu längtar jag inte bort någonstans. Det känns på något sätt som att allting fortfarande känns nytt och outforskat hela tiden.

Men ser du dig själv ta det här till ännu större nivåer? Eller är exakt den här positionen du är i nu karriärsmässigt, är det här du vill vara?

– Alltså, jag tänker verkligen inte på det sättet att jag ska klättra till nästa steg. Jag kan nog i stället stanna upp och bli förvånad att “fan, vilka är alla de här människorna som har köpt biljetter?”. Jag är ju skitnöjd. Det skulle kännas konstigt att sitta här och tänka att det ska bli ännu större, att jag vill ha mer. Jag ser det inte som en karriär egentligen, utan jag ser det mer som att jag tar det som det kommer. På något sjukt sätt så är folk på spelningarna, och det är jag jävligt tacksam för.