Hurula
Pustervik, 24/10 – 2014

Thomas Öberg sjöng ”Nu är det väl revolution på gång?” redan 1998 på mästerverket Jag rear ut min själ. Att det 16 år senare känns som att de där orden reflekterar exakt vad Robert Hurula har i görningen speglar dels vår samtid och den tidlösa linje som svensk rockmusik trots allt har. Rent musikaliskt skulle Hurula lika gärna kunnat vara stöpt i ett skitigt Sverige någon gång runt millieniumskiftet. Han har samma vrede, ångest och nitiska samtidsskildringar som några av våra riktigt stora musiker. Samtliga i revolutionens anda sparkar uppåt istället för nedåt.

Han flydde Norrlands inland, landade i Stockholm och sjunger lika mycket om den vrede som finns i Umeå som i en Stockholmsförort. För det är samma jävla sak, även om bilden så gärna förskönas där ett 7eleven pryder gathörnet istället för en sjaskig korvmoj. Det är samma känslor, förakt och längtan.

Ur Masshysteris aska föddes Hurula – ett svenskspråkigt projekt som med ena benet i popen och det andra i punken sparkar nytt liv i svensk musik. Och det märks att den där revolutionen är på gång – Hurula står på gränsen till att bli folkkär. 24 oktober säljer han ut Pustervik, Göteborgs konsertmetropol, som om det vore en självklarhet. En armé om 1000 personer får Pustervik att framstå som definitionen av Ebba Gröns 800 grader. Med refränger som vill riva Berlin-muren höjer han temperaturen ytterligare. Vid det här laget har x antal personer redan stormat scenen, kastat sig ut i den ivriga folkmassan och knytnävarna petat Gud i röven. Det här är punk om något.

Men jag förstår allt och alla, textraderna ”lova att skjut mig om jag blir som dom” och ”Jag var tjugotvå när jag lämnade Luleå” är redan allsångsklassiker. I sina bästa stunder på gränsen till upplopp. Den poppigare ytan som återfinns på Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för byts ut mot ett mer passande skal. I livesammanhang träder nämligen Robert Hurula in i rollen som Masshysteri och levererar hänsynslös och kompromisslösa konsertupplevelser där inget lämnas åt slumpen. Varje trumslag, riff och ackord känns i kroppen. Är det något han tagit med sig från Masshysteri så är det intensiteten och geniala Dom kan inte höra musiken. Det här är precis som punk ska vara; svettigt, bröligt och energiskt.